Herr talman! Jag noterar att statsrådet på slutet säger att bollen nu ligger ”precis där den ska vara”. Statsrådet är tydligen väldigt nöjd med tingens ordning när det gäller samverkan mellan de ingående parterna.

Det är inte vi socialdemokrater. Vi vill ändra Finsamlagstiftningen så att fler människor kan få stöd och hjälp att öka sin arbetsförmåga och slippa långvarigt utanförskap, sjukskrivning, arbetslöshet och social exploatering och få hjälp att försörja sig själva. Det är vår ambition.

Jag brukar uppskatta att debattera med Anna Tenje. Det gör jag även i dag. Men jag uppskattar inte när statsrådet låtsas som om vi ledamöter vore dumma. Det är klart att det är lagarna är vad myndigheterna har att förhålla sig till. Men en regering förväntas styra sina myndigheter. En regering ger uppdrag till sina myndigheter. Frågan är vilka uppdrag man ger, hur de utformas och hur de följs upp.

Här menar jag att Tidöregeringen brister. Man ser inte till att finansiell samverkan utgår enligt det som lagstiftningen stipulerar – fyra jämbördiga parter – utan man låter Försäkringskassan köra sitt eget race. Det avlövar samordningsförbunden. Det gör att framgångsrika verksamheter nu avslutas. Det gör att fler människor står utan stöd och hjälp, och det gör att fler människor är beroende av bidrag i stället för att försörja sig själva. Det tycker vi socialdemokrater är fel.

Jag tror dessutom att Försäkringskassan bryter mot Finsamlagen när man nu vägrar att ha styrelseledamöter i de lokala styrelserna som har lokal förankring och som är med fysiskt på möten. Direktiven nu är att det är några få tjänstemän på Försäkringskassan som deltar digitalt på alla styrelsemöten utan att ha någon lokal förankring. Varför ska vi då ha lokala samordningsförbund?

Jag menar att regeringen misslyckas i sitt arbete om man på riktigt menar att finansiell samordning är viktigt för att fler människor ska öka sin arbetsförmåga. Det har gått så långt att flera samordningsförbund nu har tagit hjälp av fristående rättsliga utredningar för att försöka förstå vad man kan göra. Man litar helt enkelt inte på de direktiv som kommer från Försäkringskassan.

När oberoende forskare efterfrågar underlaget från Försäkringskassan om hur deras nya bedömningar har kommit till stånd får de svaret att de inte finns några andra underlag än den rapport man har lämnat till regeringen och ett kunskapsstöd. Det är det enda. Försäkringskassans tolkningar är alltså allenarådande. Det finns inga domar, ingenting annat. Försäkringskassan dikterar villkoren, och övriga parter förväntas rätta in sig i ledet. De som betalar priset är de som inte får hjälp.

Några samordningsförbund har anlitat PWC för att titta på om de direktiv som kommer från Försäkringskassan om att de inte längre får göra någonting annat än att vara bank verkligen är förenliga med lagstiftningen. Tvärtemot vad Försäkringskassan säger skriver PWC:s utredare att det rent av kan vara medlemmarnas skyldighet att söka kompetensutveckling för effektiv resursanvändning och för att stärka samverkan.

Hur Försäkringskassan har kommit fram till sin tolkning av lagstiftningen vet vi inte. Här menar jag att Anna Tenje är svaret skyldig. Därför frågar jag än en gång: Är Anna Tenje nöjd med hur samverkan fungerar i dag, eller kommer hon att vidta åtgärder så att Försäkringskassan blir en av fyra jämbördiga parter i finansiell samordning?