Herr talman! Tack så mycket, statsrådet, för svaret!

Samordningsförbunden är inte ett sidospår i svensk välfärd. De är ett av de få system som faktiskt fungerar för människor som hamnat mellan myndigheter, mellan regelverk och mellan stolar.

Det handlar oftast om personer som är för sjuka för att arbeta men för friska för sjukförsäkringen och som har en möjlighet att komma tillbaka till arbetslivet. Det handlar om människor med sammansatta behov, psykisk ohälsa, långvarig sjukdom, låg utbildning eller social problematik eller som faktiskt inte haft möjligheten att komma in i arbetslivet på grund av systemfel.

Det här kan inte mötas av en myndighet i taget, och det var just därför Samordningsförbundet startades. Här gör samordningsförbunden också en verkligt stor skillnad: små men avgörande steg mot bättre hälsa, stärkt arbetsförmåga och i förlängningen egen försörjning. Alla som har utrett verksamheterna, precis som statsrådet berättade om i talarstolen, visar att samordningsförbunden gör verklig skillnad.

Behovet av att samordna resurser för människan i centrum är enormt. Men låt mig vara ärlig: Den här regeringen har inte förbättrat förutsättningarna för de här människorna under denna mandatperiod. Vi har fått en arbetsmarknadspolitik där människor sorteras bort snabbare men inte kommer närmare arbete. Vi har fått en arbetslinje som i stället leder längre bort från jobben. Arbetslösheten ökar dramatiskt, och sjukförsäkringen ska bli hårdare, snävare och mer misstänksam. Vi har fått en politik där de som har sammansatta behov lämnas åt sitt öde.

Det är just här samordningsförbunden kommer in. De är inga projektverksamheter utan ett nödvändigt svar på ett bristande system.

I samordningsförbunden arbetar Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, kommuner och regioner tillsammans på riktigt. Där ser man människan, inte myndighetsgränsen. Där handlar det om stegförflyttningar, att långsamt bygga upp hälsa, tillit, kompetens och arbetsförmåga. Det har det i alla fall oftast gjort tidigare.

Behovet av dessa insatser ökar. Arbetslösheten biter sig fast, särskilt bland dem som står längst från arbetsmarknaden. Just i detta läge borde staten därför stärka, inte försvaga, de strukturer som faktiskt fungerar. Men nu ser vi motsatsen. Precis som min kollega Åsa Eriksson så förtjänstfullt har beskrivit handlar det inte om förändringar i lagstiftningen utan om tolkning av lagstiftningen och även en passivitet.

Jag känner en stor frustration. Jag har på nära håll sett vad samordningsförbunden gör för skillnad. När målgrupperna nu begränsas och man inte kan stärka finansieringsmöjligheterna med ESF-fonden eller följa upp blir jag orolig för att det som borde kunna fylla i hacken i våra system och ge människor ordentlig hjälp faktiskt inte kan fortsätta att fungera lika bra som tidigare.