Herr talman! Jag får nog låta hambo-i-garderoben-liknelsen marinera lite grann, så kan vi eventuellt återkomma till den i nästa debatt – låt oss se hur det blir!

Först vill jag bara säga att jag tycker att Kalle Olsson i sitt inlägg lite grann insinuerar att regeringen inte vill ha något utjämningssystem eller att vi håller på att ta bort utjämningssystemet. Det gör vi absolut inte, utan vi är överens om att det ska finnas ett inkomst- och kostnadsutjämningssystem som kompenserar våra kommuner och regioner för ej påverkbara skillnader och faktorer. En sådan är definitivt gleshet, och därför får Jämtland ta emot mycket genom de här systemen. Det beror bland annat på att Jämtland är glest befolkat.

Sedan kommer det enskilda räkneexempel. Jag har hört väldigt många, och ibland kan man undra lite var beräkningarna kommer från. Det är nämligen svårt att räkna på det här. Men eftersom Ljusdal tas upp som ett exempel kan jag bara säga att jag, faktiskt i realtid här, fick reda på att Ljusdal är en kommun som vinner på promemorians förslag. Den förlorade enligt kommitténs förslag, men jämfört med det förslaget vinner den faktiskt 400 kronor per invånare.

Sedan kan det kanske vara så att en kommun förlorar jämfört med hur det är i dag. Det vet inte jag – jag kan inte siffrorna för alla 290 kommuner – men ibland när någon räknar på detta och säger att en kommun förlorar si och så mycket undrar jag: Är det jämfört med hur det är i dag, eller är det jämfört med kommitténs förslag? Vad är det man jämför med?

Om man är en stor vinnare på kommitténs förslag kanske man förlorar lite på promemorians förslag. Är man då en förlorare i systemet? Nej, det är man väl inte; man är ju fortfarande en vinnare även om någon annan vinner ännu mer. Vindelns kommun i Västerbotten skulle förlora på kommitténs förslag men vinner på promemorians. Man kan ju undra varför Kristoffer Lindberg försvarar att Vindelns kommun ska få mindre pengar i det framtida kostnadsutjämningssystemet.

Så här kan vi alltså hålla på och dividera om enskilda kommuner, men vi måste ändå gå på principer. Jag ville verkligen se om vi kan kompensera gleshet mer, för jag anser att det är mindre påverkansbart än vad litenhet här.

Dessutom finns det, för att komma in på Eva Lindhs resonemang, kommuner som har sagt till mig att skatteutjämningssystemet skulle missgynna en kommunsammanslagning, det vill säga att de skulle förlora pengar i kostnadsutjämningen om de gick samman med grannkommuner och blev större enheter. Det menar jag är fel. Jag tycker snarare att det är bra om kommuner vinner ekonomiskt på att gå samman.

Vi har sagt att vi från statligt håll inte kommer att rita om kartan och tvinga fram kommunsammanslagningar, men vi får ju verkligen akta oss för att skapa incitament som motverkar dem. Jag säger nämligen fortfarande, och står för, att jag tror att svensk välfärd skulle må bättre av färre och större kommuner. Jag tror att vi skulle få mer kraft i våra kommuner om enheterna blev större, och den bilden skulle jag säga delas av väldigt många som är initierade i detta ämne.

Vad gäller kommunal ekonomi är den absolut viktigaste frågan inte om vi lägger 5 miljarder mer eller mindre i generella statsbidrag, utan det viktigaste är tillväxt, arbetade timmar och aktivitet i ekonomin. Enligt prognoser från bland andra Landsorganisationen själv ser tillväxten nu ut att ta fart med betydligt ökad aktivitet i ekonomin nästa år. Nu börjar vi till och med gå väldigt bra också med EU-mått mätt. Detta är den enskilt viktigaste faktorn för den kommunala ekonomin framöver.

Det känns väldigt bra att vi har lagt en budget för 2026 som kan ge fart i ekonomin, som stärker hushållen, som ökar aktiviteten i ekonomin och som kommer att bidra till ökad tillväxt och därmed också till ljusare ekonomiska förutsättningar för våra kommuner och regioner.