Herr talman! Jag tackar ministern för svaret.

Det är ju så att en annan aspekt i den här debatten är kommuners storlek. Därmed följer frågan: Är regeringens promemoria ett försök att svälta ut kommuner för att tvinga fram kommunsammanslagningar? Man kan då också fråga sig om kommuner som exempelvis Ljusdal, med en yta som redan i dag motsvarar halva Skåne, verkligen är de kommuner som ska förlora i systemet för att incitamenten för att slå sig samman med grannkommunerna ska öka. Jag är inte så säker på det.

Det finns stora skillnader i förutsättningar mellan kommuner, och när arbetstillfällena koncentreras till de större städerna vidgas också klyftorna mellan olika delar av vårt land. Inte sällan är behovet av välfärd större i de kommuner där skattekraften är lägre, bland annat till följd av utflyttning för jobb och studier. Det här leder till stora utmaningar eftersom man med en allt lägre skattekraft ska klara av allt högre kostnader för att leverera på invånarnas berättigade förväntningar på vård, skola och omsorg.

Detta är ingen fråga som kan viftas bort genom att peka på enskilda kommuner runt om i landet, herr talman. Frågan är större än så. Jag har i en tidigare debatt här i kammaren liknat den kommunala självstyrelsen vid att dansa hambo i en garderob. Hemma i Hälsingland hålls varje år VM i just hambo, herr talman, och jag kan konstatera att förutsättningarna för dalsteg – särskilt djupa sådana – är ytterst begränsade.

Politikens roll måste vara att i den här kammaren skapa jämlika förutsättningar för att bo och verka i hela landet. Det är avgörande i ett land som alltmer kännetecknas av polarisering och motsättningar. Det handlar i grund och botten om samhällsbygge och om att hela landet måste få känna framtidstro. Ställ inte glesbygd mot glesbygd!