Herr talman! Jag tackar naturligtvis Eva Lindh för en viktig interpellation. Som man hör här har vi lite olika ingångar i frågan, och jag tror att det är ganska naturligt att det är på det sättet.

Jag tänkte fortsätta på temat finansiering av vård i glesbygd. Det är ingens fel att man har långt till akuten, och det är ingens fel att man är gammal och sjuk. I stället handlar det om faktorer som bland annat demografi, avstånd och gleshet, och det är sådant som utjämningssystemet tar sikte på. Det handlar om att kompensera för strukturella skillnader över landet.

Det borde egentligen vara en självklarhet att vi har en solidarisk finansiering av sjukvården – att den är lika trygg och tillgänglig i ett län som Jämtland som här i huvudstaden. Man borde egentligen inte behöva stå här i riksdagens kammare och argumentera för den saken; det borde vara lika självklart som att vi är överens om att vi ska ha ett starkt försvar, till exempel. Men faktum är att förutsättningarna inte är likvärdiga. De skulle inte bli likvärdiga ens om vi fullt ut genomförde Utjämningskommitténs förslag, men de skulle bli mer likvärdiga.

När vi lyssnar på politiker på högerkanten, inte minst politiker från den här regionen, kan det ibland låta som att resurser inte är allt. Om man bara jobbar lite smartare och lite mer effektivt kommer det att lösa saker och ting, låter det. Det är ju klämkäckt, men det har ingenting med verkligheten att göra. Avstånd och gleshet är ingenting som bara kan trollas bort. Det är ingenting vi vill trolla bort heller, utan det är en del av det unika med Sverige.

Nu har vi dock kommit till en punkt där många glesbygdskommuner och glesbygdsregioner befinner sig vid en smärtgräns gällande vad som är rimligt och hållbart. Det är en punkt där man helt enkelt inte kan skära bort mer – där ytterligare neddragningar riskerar att driva bort personal, driva upp väntetider och i värsta fall äventyra patientsäkerheten.

Jag tycker att det är djupt problematiskt att vi ett och ett halvt år efter Utjämningskommitténs betänkande fortfarande står här och inte har något besked från regeringen om hur vi ska säkerställa att vi har en trygg och tillgänglig vård i våra glesbygdsregioner.