Herr talman! Tack så mycket, Gustaf Lantz, för ytterligare ett tillfälle att diskutera denna oerhört viktiga fråga!

Jag har snart besökt alla Sveriges Sis-hem. Det är viktigt för mig, kanske främst för att träffa de barn och unga som finns där och höra deras berättelser. Det är alldeles för sällan vi får höra barns egna röster och deras beskrivning av vad det är som har gjort att de har hamnat på HVB-hem. Att besöka dessa hem är också en väldigt viktig del i det arbete jag bedriver.

När jag besöker Sis- och HVB-hemmen möter jag också personalen. Jag försöker alltid avsätta tillräckligt mycket tid för att se till att jag verkligen kan få in både barnens och personalens perspektiv och röster. Detta ligger till grund för väldigt mycket av det reformarbete som regeringen nu har gjort.

Jag konstaterar att det i en hel del av de saker som nu kommer på plats och de propositioner som jag beskrev i mitt inledande svar finns väldigt många delar som kunde ha varit på plats för länge sedan. Jag kom till ett departement där det fanns en lista på 40 lagförslag från Ivo som de hade delgivit den tidigare regeringen, som bär samma färg som Gustaf Lantz. Den regeringen hade dock valt att lägga den 40-punktslistan i en byrålåda.

Det bekymrar mig att vi i dag ser att det här uppvaknandet hos Socialdemokraterna har skett så sent. Väldigt många av de verktyg som efterfrågas av den Sekopersonal som Gustaf Lantz har träffat kunde ha varit på plats för länge sedan. Men den här regeringen jobbar nu oförtrutet vidare för att se till att dessa verktyg ska komma på plats.

Vidare pratar ledamoten om vårdkedjan. Det där är ännu mer beklämmande. Jag kan konstatera att om byrålådorna på Socialdepartementet inte var tomma så låg det gamla utredningar där som aldrig hade tagits vidare. Vi jobbar intensivt med att få den där vårdkedjan på plats, för den brister inte bara i en del utan i många delar.

Att få den att hålla ihop är ett av skälen till att Paulina Brandberg nu jobbar för att stödja kommunerna i att få en nationell placeringsfunktion på plats så att det inte är en enskild socialsekreterare i en liten kommun som ringer runt till HVB-hemmen, får tag på en plats och tar den trots att den kanske inte riktigt motsvarar de behov som barnet i fråga har. Det finns alltså mycket att göra.

Men det är tydligt att vi också har väldigt många HVB-hem som fungerar bra. En kanske mer retorisk fråga, om Gustaf Lantz inte väljer att svara på den, handlar om att det aldrig har funnits någon lag som säger att det är förbjudet för kommunerna att inrätta kommunala HVB-hem. Men kommuner, oavsett om de har letts av mitt eller Gustaf Lantz parti, har valt att placera i HVB-hem varav tre fjärdedelar i dag drivs av privata aktörer – hem som aldrig hade kunnat existera om inte våra kommuner hade gjort dessa placeringar. Enligt den information jag har ser det ganska likartat ut oavsett vem som styr kommunerna.

Frågan är vad vi gör med de barn och unga som sitter på väldigt väl fungerande HVB-hem och får stöd och hjälp där, om detta över en natt ska förbjudas i privat regi.