Herr talman! Som traditionen bjuder börjar jag med att tacka ministern för svaret. Jag tackar också för poängterandet av insatser för att främja näringslivets bidrag till svenskt totalförsvar. Det är dock en del som jag saknar i svaret, och det rör inte minst den som jag upplever lite loja avrundningen kring den cementproducent som råkar vara verksam i min valkrets Gotland. Det är inte en liten aktör vi talar om, även om Gotland ofta upplevs som litet. Det är ett allt annat än oviktigt projekt som nu har satts på paus.

Jag utgår från att ministern, liksom jag, stadigt tar del av statistik kring såväl Sveriges utsläpp som Sveriges konkurrenskraft. Varje gång Sveriges utsläpp redovisas framgår det att en av Sveriges största enskilda utsläppspunkter finns på Gotland.

Men, herr talman, det måste inte vara så. Det berörda bolaget har självt initierat en process för att under tidigt 2030-tal producera koldioxidneutral cement genom så kallad CCS-teknik, även känd som koldioxidinfångning. Det här projektet skulle kunna göra Sverige till ett skyltfönster för grön svensk industri. Det skulle kunna sätta Sverige på kartan, men ansökan om stöd fick nej. Jag är fullt införstådd med anledningen till svaret och omfattningen av projektpengar. Det jag vill veta är hur regeringen ämnar understödja omställningen av cementindustri på något annat sätt.

Jag anser att projektet är viktigt av flera skäl, vilket säkert också framgår av interpellationen. Det är inte bara svensk industri som ställer om just nu. Det sker i varierande grad i hela Europeiska unionen, och jag vill att Sverige ska ta täten i industrins omställning för att säkra svenska jobb, för att sänka Sveriges utsläpp och för att säkra tillgången på kritiska råvaror – strategiska råvaror i vårt totalförsvar.

Svaret från ministern är informativt – absolut – men det känns också som något av en fingervisning om att vi inte kommer längre än så här. Om inte medel finns för den omställningsresa som bolaget vill göra, undrar jag om ministern har några andra verktyg i lådan för att vi i framtiden ska kunna lita till tillgången på koldioxidneutral svensk cement – gärna från Gotland.

Ministern sa: ”Politiken inom området utformas inte utifrån ett enskilt projekt utan snarare enligt hur utsläppsminskningar kan genomföras på ett effektivt sätt i hela industrin. I industrin är frågan inte om omställningen ska genomföras utan hur den genomförs så att företagen kan fortsätta investera, exportera och samtidigt bidra till stärkt försörjningsberedskap.”

Det här förstår jag, och det är alldeles utmärkt att politik inte utformas utifrån ett enskilt projekt. Men när bolaget i fråga står för lejonparten av produktionen av cement, och insatsvaror som exempelvis cement är vitala för vårt lands försörjningsberedskap, blir det likväl högintressant hur regeringen föreställer sig att omställningen i så fall ska ske och under vilka premisser. Det är inte heller ovanligt att andra EU-länder stöttar projekt för koldioxidinfångning, och det vore välgörande om även Sverige gjorde det.