Herr talman! Jag kanske missade att säga inledningsvis att Centerpartiet självklart står bakom den här reformen. Det gjorde i stort sett alla partier. Det är ingen tvekan om det. Ministern hade kanske hunnit svara på frågorna om hon inte hade använt tre minuter till att understryka och förklara reformen.

Det är klart att det ska finnas en kvalitetssäkring av skyddade boenden. Barnen har ju kunnat leva i limbo, och faktum är att detta också har fått andra konsekvenser. I dag, i och med att barn ska få en egen placering, är det ett extra steg för många kvinnor att ta sig till familjerätten. Det har även lett till att antalet barn har minskat på många skyddade boenden. Att barnen inte alltid går i skolan har de skyddade boendena och kvinnojourerna lyft fram i många år. Det är inget nytt problem. Vi står alltså bakom reformen.

Jag förstår inte varför man inte snabbt kan identifiera problemet när samhället är dåligt på att idka myndighetsutövning eller på att idka kontroll när tjänster köps in. Oavsett om det handlar om ideella föreningar, kvinnojourer eller privata aktörer måste man ju kunna tala om vad det är man vill ha. När till exempel Skolverket gör kontroller ger de skolorna listor på vad de behöver göra och uppmanar dem att återkomma med svar inom ett antal månader innan de får fortsätta sin verksamhet. De här får ju inte ens starta.

Jag pratade så sent som i dag med en kommun utanför Stockholm. Där hade man fått nej på grund av otillräckligt antal högskolepoäng. Den rimliga reaktionen när vi beslutat om en lag och den ska implementeras borde vara att ge rimliga förutsättningar. Där kanske vi fallerar. Jag erkänner det. Vi tänker kanske inte på allt. Man kan inte över en natt tillskapa tillräckligt många högskolepoäng för att någon ska kunna vara föreståndare för en kvinnojour eller ett skyddat boende. Man måste få lite tid på sig.

Det har förekommit att man fått nej för att man inte hade personalresurser nog att ha en jourtelefon dygnets alla timmar. Men antalet joursamtal under ett år på icke bemannad tid hade varit två eller tre stycken. I det fallet hade man kanske kunnat säga att det kunde lösas på något sätt och att man sedan fick fortsätta med sin verksamhet. Nu kan man få anmärkning på grund av att det finns en toalett för lite.

Jag ställer mig frågan om Ivo utgår från samma premisser när de ska ge tillstånd för skyddade boenden som de gör för HVB-hem. De här kvinnorna behöver ju inte alltid vård; de behöver skydd. Varför verkar det som om man använder samma ansökningsprocess och tillståndsprocess för två olika verksamheter? Det är också mycket märkligt att det ska kosta så extremt mycket pengar att göra en ansökan.

Det här handlar om en myndighetsverksamhet som jag inte kan lägga mig i och kanske inte ministern heller. Men man ser ju att det slår fel, trots att tanken var god, och leder till någonting som inte är bra, alltså att skyddade boenden får nej och att skyddade boenden stänger. Stora områden i vårt land saknar tillgång till skyddade boenden nu. Hur ska kommunerna klara det? Kommunerna har fortfarande ansvaret för brottsoffer. Jag tycker att det är dags att regeringen drar i nödbromsen och gör en översyn av den här lagen. Vi kan inte vänta till 2027 års slut.