Herr talman! Jag tackar ministern för svaret.

I min interpellation nämner jag Talita, en ideell organisation som i över två decennier har hjälpt kvinnor att lämna prostitution, människohandel och andra former av exploatering och gjort detta med erkänt framgångsrika resultat. I höstas nåddes vi av beskedet att Talita och flera andra boenden av Inspektionen för vård och omsorg nekats tillstånd att fortsätta bedriva skyddat boende, med hänvisning till att ett generellt alkoholförbud skulle utgöra ett ingrepp i den personliga integriteten.

Det känns minst sagt lite farsartat. Man kan ju fråga sig vad som är mest integritetskränkande – att befinna sig i ett fängelse utan murar, i ett hem där ens man utövar våld och kontroll, eller att få skydd på ett boende där det inte får förtäras alkohol.

Jag tycker att detta är ett uttryck för en stelbent tillämpning av lagstiftningen, där individens rätt att dricka alkohol väger tyngre än individens rätt till trygghet och återhämtning.

Att erbjuda en trygg och drogfri miljö är dessutom inte detsamma som att kräva nykterhet. De som bor på skyddade boenden får ju exempelvis konsumera alkohol på andra platser än just boendet där de har dessa regler.

Det här väcker frågor, särskilt som andra boenden, exempelvis för vård och behandling, får ha generella alkoholförbud.

Ministern svarar att hon inte kan prata om ett enskilt ärende, men det har jag heller inte frågat om. Jag har frågat om hon tycker att det är rimligt att skyddade boenden inte får införa generella alkoholförbud. Jag vill påstå att det finns så pass många exempel på skyddade boenden som nekas tillstånd på grund av detta att det inte längre är ett ”enskilt ärende” utan ett system, en princip.

Därför är det också lite nedslående med svar i stil med att ett nekande beslut är överklagat och att frågan för närvarande är föremål för rättslig prövning. Det är förstås bra att det är så. Jag står för den rättsprincip vi har i Sverige. Men min fråga till ministern blir: Tycker ministern att det är okej att samhällets ansvar för skydd av utsatta, misshandlade kvinnor ska avgöras i rättsliga instanser? Det tar oändligt med tid och resurser – att först skriva ansökan om tillstånd till Ivo, sedan överklaga ett negativt beslut och sedan vänta på dom – i stället för att tid och resurser läggs på skydd av kvinnor. Jag tycker inte att det är rimligt.

Om inte heller ministern tycker det anser jag att regeringen ska gå in med all kraft på de sätt som är möjliga utan att det blir ministerstyrning – dialog, regleringsbrev, myndighetsinstruktion eller lagändring om så krävs – för att så fort som möjligt klargöra att det här kriteriet kanske inte riktigt är lämpligt och kanske inte riktigt var tanken med lagändringen.

Jag förstår att man hänvisar till utredningen, men den är klart först 2027. Det är jättelång tid kvar, och det kan komma mycket allvarligare effekter än dem vi ser i dag där flera boenden har fått tillstånd nekade och flera redan har fått stänga.

Hur ser ministern på de här konsekvenserna? Är svaret att vi ska vänta till 2027 års slut med att eventuellt vidta åtgärder? Eller anser ministern att det faktiskt snart är läge att dra i nödbromsen och göra vad man kan för att rätta till det här?

Jag tror inte att någon av oss tänkte att detta skulle bli resultatet. Det är inte bara det att det känns irrelevant med ett sådant här skäl till nekande, utan vi vet också att antalet kvinnor och barn av olika skäl, varav detta är ett, minskar på våra skyddade boenden.