Fru talman! Jag ägnar de här minuterna åt att svara på några konkreta frågor och sammanfattar sedan på slutet.

Först gäller det ansvarsfrågorna. I grund och botten måste man ändå lägga ansvaret på var och en av de myndigheter som har ett tydligt uppdrag att arbeta målmedvetet för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, som har tilldelats ekonomiska resurser för att göra det jobbet och som i lagstiftningen och genom uppdrag förutsätts arbeta nära andra aktörer som behövs för att man ska kunna nå de resultat man vill.

I slutet av alltihop har förstås regeringen ett ansvar att säkerställa att myndigheterna verkligen gör det jobbet – att följa upp detta och styra på ett sådant sätt att det också händer i verkligheten. När jag pekar på myndigheterna och deras ansvar är det inte ett uttryck för att jag inte ser regeringens ansvar i detta. Jag tror att alla måste ta sin del av ansvaret för att flytta fram positionerna rejält.

Sedan gäller det Helena Vilhelmssons fråga om signaler till brottsoffer. Om jag förstår det hela rätt avser den frågan den extra satsning som har skett i relation till brottsoffer som drabbas av sprängningar eller terrordåd. Brottsoffermyndigheten har fått i uppdrag att, så att säga, bygga upp en sådan funktion.

Då vill jag bara på 30 sekunder säga: Varför gör vi det? Jo, därför att vi har sett situationer, exempelvis i Hässelby, där sprängningar har fått enorma konsekvenser. Det har skapats atypiska skador för brottsoffer som vårt befintliga system inte har varit riggat att hantera – oavsett om det gäller kommunens brottsofferstöd, Brottsoffermyndighetens brottsofferstöd eller, för den delen, försäkringsbolagens hantering av frågorna. Där vet jag att andra partier i riksdagen delar vår uppfattning. Det handlar inte om att skruva ned ambitionsnivån när det gäller det generella stödet till brottsoffer. Där höjer vi också. Det handlar om resurssättning och om förändrade regler. Exempelvis ska man som brottsoffer inte behöva driva in sitt skadestånd och sin kränkningsersättning från gärningsmannen.

Allt vad vi nu gör på den breda fronten är naturligtvis otroligt viktigt. Men vi har sett att brottsoffer har drabbats av väldigt atypiska skador när vårt system har varit helt sårbart. Då måste vi möta det specifika behovet. Jag tror att det har en väldigt stark förankring hos medborgarna. Jag har varit väldigt tydlig med att understryka detta. Det handlar inte om att nedgradera något annat brottsoffer – för den här typen av brottslighet eller någon annan brottslighet. Det handlar bara om att vårt samhällskontrakt också måste kunna hantera den typ av terrorliknande våld som vi dessvärre ser alltför många exempel på.

Då vill jag, som sagt var, lyfta fram allt vi nu gör för att stärka brottsoffer i övrigt. Det är otroligt centralt, och det ska i synnerhet eller i varje fall inte minst omfatta kvinnor som drabbas av mäns våld.

När det gäller hemliga tvångsmedel vill jag bara säga: Vad vi kan göra är att säkerställa att straffskalorna är sådana för den här typen av brott att det är tillåtet och möjligt att i brottsbekämpningen använda hemliga tvångsmedel, och det gör vi. Sedan följer vi upp tvångsmedelsanvändningen i relation till myndigheten och säkerställer att tvångsmedel används för att beivra även den här typen av brottslighet.

Nu hörde jag Sanna Backeskog ställa frågan. Jag har även sett att andra aktörer undrar i vilken utsträckning man använder det här lagliga utrymmet. Det är en berättigad fråga. Jag följer gärna upp detta ytterligare. Men det har varit viktigt för oss som regering att säkerställa att det grövsta våldet, exempelvis de grövsta övergreppen, som drabbar kvinnor också har straffnivåer som gör det tillåtet och lagligt att använda hemliga tvångsmedel.