Fru talman! Jag vill understryka att även jag uppskattar det arbete som jag ser att polisen nu gör. Jag hoppas att man får tillräckligt med tid och resurser för att prioritera den frågan, för den farligaste platsen för kvinnor i Sverige i dag är hemmet. Vi har hört justitieministerns partikamrat, statsminister Ulf Kristersson, uttala sig i medier om att det pågår undanträngningseffekter när det gäller arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Det är mycket allvarligt.

Gällande det har jag en konkret fråga om prioriteringar. I går kom regeringens skrivelse Redovisning av användningen av hemliga tvångsmedel under 2024 till min inkorg. Där konstaterar regeringen att myndigheternas användning av hemliga tvångsmedel under 2024 har varit ett ändamålsenligt och nödvändigt instrument i brottsbekämpningen.

Justitieministern får rätta mig om jag har fel, men min bild är att hemliga tvångsmedel inte alls används i samma utsträckning när misstankarna gäller en hänsynslös förövare som utövar våld i en nära relation som när det gäller annan typ av kriminalitet, till exempel organiserad brottslighet och gängkriminalitet.

Samtidigt hörs då och då uttalanden om att det är svårt att utreda mäns våld mot kvinnor. Kvinnan kanske inte vågar anmäla och vittna, och gör hon det kanske hon drar tillbaka sin anmälan och backar från vad hon tidigare berättat. Det är klart att den risken finns. Det är klart att hon är rädd. Hon kanske är livrädd för att han till och med ska döda henne. Kanske är hon rädd för att en anmälan ska tolkas som samarbetssvårigheter vid en vårdnadstvist och att hon ska förlora vårdnaden. Och kanske är det så att våldet och förtrycket har pågått under så lång tid att det har normaliserats.

Fru talman! Jag tänker att preventiva tvångsmedel och hemliga tvångsmedel skulle kunna vara passande verktyg, som ju redan finns i verktygslådan och som har lyfts fram som avgörande i vissa brottsutredningar. Hur resonerar justitieministern kring det?

(Applåder)