Fru talman! Jag tackar alla som nu bidrar i debatten om de här väldigt angelägna frågorna i dag. Jag tycker att det är mycket enkelt att instämma i den problembild som beskrivs från alla som deltar i diskussionen.

På slutet refererade Sanna Backeskog till Socialstyrelsen och studier som har gjorts där. Den bilden bekräftas också av polisens egna studier.

Låt mig komma tillbaka till polisen, som ju Lars Isacssons ursprungliga fråga gällde. Från vårt håll styr vi på en rad olika sätt i dessa frågor – det är regleringsbrevsmässigt, uppföljningsmässigt och annat.

Navet i det utbyte som finns mellan regeringen och polisen är polisens egeninitierade Operation Beta, som har varit ett sätt att så att säga bryta de här frågorna på en annan ledd och arbeta nationellt och samlat för att samla på sig erfarenhet. Polisen har själv kammat igenom de fall där det tyvärr har blivit så att en kvinna till slut har mördats av en man – en sambo, ett ex eller vad det nu är. Man har gått igenom fallen bakåt och frågat sig vad man kunde ha gjort för att förhindra att det skulle gå så långt och när man kunde ha gjort det. De mönster som framträder är tyvärr besvärande för en lång rad aktörer i samhället.

Just Operation Beta skulle jag vilja ta fram som något väldigt löftesrikt. Det är ett uttryck för en mycket hög ambitionsnivå att bryta mönster och göra saker och ting på ett annat sätt än tidigare.

Vi diskuterar nu uppföljningen av den interna granskningen – jag kallar det för den interna granskningen, men det var i grund och botten en operation – för man har granskat fall där man själv har varit delaktig. Där lyfter polisen ett antal områden där man ska ändra sitt arbetssätt för att bli mer effektiv just när det gäller att förebygga och förhindra de här brotten.

Låt mig också kvittera vad som sades här om kunskapshöjande åtgärder. En väldigt viktig slutsats i polisens arbete är att man måste arbeta mycket med kunskapshöjning när det gäller alla de olika delar av polisen som på olika sätt blir involverade i hanteringen av sådana här fall – alltifrån den polis som är i yttre tjänst och kanske först kommer till en lägenhet där man misstänker att det förekommer misshandel till den utredare som i slutet av hanteringen ska utreda brottet.

Man lyfter fram vikten av prevention. Brottsuppklaringen när det gäller de här morden är ju hundraprocentig, så det är inte det som är problemet. Problemet är att de äger rum.

Polisen själv lyfter fram att man måste arbeta mycket intensivare med att identifiera risk- och sårbarhetsfaktorer, ha väldigt mycket mer fokus på de män som man identifierar som potentiella förövare och lägga sig mycket närmare dem i ett mycket tidigare skede. Man måste ha mer fokus på de individerna i arbetet med riskfaktorer och sårbarheter. Man behöver använda hela fristen när man frihetsberövar, både för att utreda brott och för att vidta olika preventiva åtgärder.

Man talar om vikten av att det utses ett målsägandebiträde i ett tidigt skede för att säkerställa att brottsoffret, alltså den våldsutsatta, får det stöd som krävs på ett personligt plan och också kan bidra till en utredning på ett bättre sätt än i dag.

Till sist handlar det om – det blir lite grann de magiska orden på slutet, men det är helt avgörande – insikten om att information finns i vårt system som skulle kunna förhindra brotten. Den insikten är i sig ganska drabbande.

Då är rimligen frågan: Hur ska de som har möjlighet att förebygga och förhindra dessa brott få den informationen? Då kommer jag tillbaka till sekretesslättnaderna och de rivna sekretesshindren. Det är en strukturell förändring som kommer att möjliggöra det här. Men jag tror också att det i rätt hög grad krävs en kulturell förändring om olika aktörer verkligen ska kliva in och dela information så att polisen och andra kan bidra till att förebygga och förhindra det här våldet.