Fru talman! Tack, ministern, för att vi återigen får möjlighet att diskutera denna oerhört viktiga fråga!

Jag anmälde mig till den här debatten men inte för att jag särskilt har följt fallet i Borlänge; det finns andra fall som man alltid kan referera till. Jag tycker att detta är intressant. I interpellationen ställs ju frågan vad polisen har för prioriteringar. Gör vi rätt prioriteringar? Vad är rätt prioriteringar? Jag skulle vilja problematisera detta lite nu när jag hört ministerns svar.

Det är klart att det är så som interpellanten och ministern sa, att man gör stora ekonomiska satsningar på rättsväsendet i budgeten. Man stärker den operativa samverkan, och det är bra. Det nämns att man ska ta fram ett nytt åtgärdsprogram för att förebygga och bekämpa. Då börjar vi komma in på att detta kanske inte handlar om hur polisen på kort sikt prioriterar och om de prioriterar rätt.

Ministern passar på att nämna skärpt kontaktförbudslagstiftning, vilket är bra på ett sätt. Men det har inte direkt med polisens prioriteringar att göra. Man stärker det hyresrättsliga skyddet – jag har exakt samma kommentar där.

Ministern nämner ett nytt regelverk för skyddat boende som innebär ett förbättrat skydd och stöd för våldsutsatta, vilket jag nästan tycker är lite apart. De tydliga signalerna är att den regleringen håller på att slå lite fel.

Att utbyta information är jätteviktigt, och kriminalisering av psykiskt våld är klokt.

Jag har under hösten och under det här året skrivit ned vilka skrivelser och vilka åtgärder vi har fått information om i vår mejlkorg. Jag ska nämna några.

Det kom ett mejl om att regeringen jobbar med ett stärkt skydd för hotade personer. När man tittar lite mer på detaljerna och vilka hotade personer det handlar om ser man att det, vilket naturligtvis är jättebra, rör sig om barn och unga som är brottsoffer eller vittnen eller har koppling till kriminella nätverk och som riskerar att utsättas för hot och våld. Självklart är det superbra att de tas om hand, men det är dem detta riktas mot.

Man satsar också på ett nationellt stödprogram för avhoppare – en viktig pusselbit i arbetet mot kriminella. Det handlar alltså om brottsoffer inom avhopparverksamhet. Man skriver att man ska jobba med nationellt sammanhållet stöd till arbetet med avhoppare från organiserad brottslighet. Det rör sig om behov av hälso- och sjukvård, behov av psykisk hälsovård och metoder för att främja effektiv samverkan mellan myndigheter för att ta hand om avhoppare. Detta är exakt samma behov som kvinnor som behöver lämna en våldsam relation har.

Ett tredje uppdrag jag noterade är en ny nationell funktion som ska samordna stödet till vissa brottsoffer som har drabbats av terrorism eller annan allvarlig brottslighet där bostaden förstörts. Man ska då få ett samordnat stöd, vilket naturligtvis också är enormt viktigt. Jag vet var dessa uppdrag härrör från och att detta har varit ett problem. Men som våldsutsatt kvinna kan du helt plötsligt stå utan bostad eller få din bostad förstörd av den man du har ett förhållande med.

Detta är möjligen något utmanande, men det är ett sätt att sätta det i perspektiv och jämföra brottsoffer med brottsoffer. Alla brottsoffer är i otroligt stort behov av de stöd som nämns på alla de tre områden som jag har rabblat upp. Våldsutsatta kvinnor saknar detta i dag. Ministern får gärna kommentera det.