Fru talman! Tack till justitieminister Gunnar Strömmer för svaret och för allvaret i svaret och i frågan! Jag tycker att svaret till stora delar är bra, så jag tänker koncentrera mig på de delar där jag tycker att vi kan göra det bättre.

I samband med Orange Day för några veckor sedan påmindes vi, som varje år, om det som egentligen borde vara självklart: Mäns våld mot kvinnor är inte en abstrakt samhällsfråga, utan det handlar om kvinnors liv och trygghet.

Jag blev i samband med detta kontaktad av det socialdemokratiska kvinnoförbundet i Borlänge, som reagerat starkt på ett fall som uppmärksammats i P4 Dalarna. Det gällde ett fall där en kvinna efter en lång tid av dokumenterade och anmälda fall av misshandel mördades och där mycket i rättskedjan brustit. Det är en berättelse som dessvärre inte är unik utan som illustrerar vad som står på spel när systemet inte förmår agera i tid. I Dalarna, liksom i övriga Sverige, har vi sett flera exempel där upprepade larm om våld inte lett till tillräckligt snabba åtgärder, trots kända riskfaktorer. Det är i dessa situationer som rättsstatens prioriteringar prövas i praktiken.

Fru talman! Jag delar justitieministerns uppfattning om vikten av satsningar på rättsväsendet, ökade resurser och bättre samverkan liksom uppfattningen att lagstiftningsåtgärder är nödvändiga. Vi är överens om att mäns våld mot kvinnor ska bekämpas med full kraft.

Men samtidigt måste vi konstatera att det inte räcker att vi gör dessa prioriteringar och satsar alla dessa resurser. Trots satsningar ser vi fortfarande ärenden som blir liggande, fast det kommer upprepade varningssignaler.

Fru talman! Min fråga till ministern är: Hur speglas allvaret i mäns våld mot kvinnor i den faktiska prioriteringsordningen hos polis, åklagare och domstolar?