Fru talman! Vi kan ägna oss åt lite partipolitik, eftersom ledamoten ville spela bollen på det sättet.

Problemen nu – att det inte har varit någon polistillväxt ute i landet, att polisen inte har svarat i telefon när folk ringer och att polisen inte har haft en tydlig styrning från regeringens sida när det gäller att ta mängdbrotten på allvar – är alltså sådana vi ärvde av en regering som ärligt talat möjliggjordes av Centerpartiets aktiva stöd.

Om man ska fördela skuldbördan vågar jag nog ändå säga att allt regeringen nu tar itu med är sådant vi ärvt av tidigare regeringar vars existens vilade på Centerpartiets mandat. Jag efterlyser alltså en viss ödmjukhet när det gäller hur problemen byggts upp.

Nåväl, nu är vi där vi är. Nu ska vi blicka framåt. Vad gör vi? Vi gör flera saker.

För det första: Vi säkerställer nu att polistillväxten inte sker på midjan eller på toppen genom att polisen har fått fatta beslut om att 85 procent av alla nya personer ska ut till Stenungsund, Uddevalla, Orust eller var vi nu befinner oss i geografin. De kan också hamna i Örnsköldsvik, Nordmaling eller Umeå, för att tala om min landsända. Det här är helt centralt för att förebygga och förhindra brottsligheten och för att snabbt vara på plats om någonting händer.

För det andra: Vi har ett tydligt uppdrag till polisen, det första i sitt slag om jag inte är helt ute och cyklar. Nu måste mängdbrotten vara nästa kliv. I ljuset av det tycker jag att det är väldigt bra att polisledningen nu har suttit ned med Svensk Handel för att gemensamt inventera vad som kan ske på handelns sida och vad som kan ske på polisens sida för att få ett bättre tryck i det förebyggande och det brottsuppklarande arbetet.

Jag håller helt med Ulrika Liljeberg om att om anmälningarna går ned ska vi inte ta det som ett uttryck för att brottsligheten går ned. Mycket talar för att det handlar om trötthet hos handlarna. Man känner inte att det ger något, och då avstår man.

Däremot är det väldigt viktigt att se det man kan göra. Rikspolischefen lyfter fram att uppklaringsgraden för sådant som anmäls i nära anslutning till brottet ligger på 50–60 procent. Det är ändå ett uttryck för att man i samspelet mellan polis och handel kan se till att brott anmäls direkt, för då är sannolikheten att klara upp det mycket bättre.

Det finns en annan fråga som jag vet att man har talat om. Jag hör handlare säga att de lämnar över bevisning utan att någonting händer. I en del fall borde nog något hända som inte händer. I en del andra fall verkar man till exempel ha bevisning i form av kameror som fångar när någon stoppar in entrecoten på insidan av kavajen. Men man har inte något bildmaterial som visar när personen i fråga går ut genom kassalinjen. Därmed går det inte bevisa att det verkligen var en stöld.

Det är naturligtvis otroligt viktigt att handlarna hittar ett gemensamt sätt. Nu tror jag att de flesta handlare gör rätt, men det här förekommer.

Det är viktigt att polis och handel nu sätter sig ned och jobbar operativt. Det gör de som en följd av den styrning som vi nu äntligen har fått på plats.

Vad betyder det att ett brott är uppklarat? Där har Ulrika Liljeberg en viktig poäng: Bara för att något är uppklarat och man vet vem som har begått brottet är det inte självklart att den personen också blir ställd inför rätta och fälld, får betala skadestånd och så vidare. Så kan det vara med den så kallade flerfaldiga brottsligheten. Det kan handla om en person som har stulit kött på flera ställen och sedan döms för den första och den andra stölden men inte för den tredje, den tionde, den tjugonde eller den trettionde. Det är naturligtvis helt otillständigt.

Denna fråga kommer att läggas på riksdagens bord under våren, och jag ser fram emot ett samspel. Hela poängen med reformen är att fler brott ska räknas så att fler brottsoffer får upprättelse och att samhället får ett ännu bättre skydd mot personer som systematiskt ägnar sig åt till exempel stölder eller bedrägerier.