Fru talman! Tack till både Ulrika Liljeberg och Anders Ådahl för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag! Särskilt stort tack också till tillresta och berörda av de frågor som vi nu talar om här!

Jag vill gärna upprepa det jag sa i min inledning. Jag tror att alla som tänker efter fattar att detta utöver de förfärliga konsekvenser det får för den enskilda handlaren, det enskilda brottsoffret – vilka i sig är skäl nog för att gå på offensiven mot denna brottslighet – medför en väldigt stor kostnad för hela vårt samhälle.

Bara genom att tänka på de svindlande summor det handlar om – både värdet av brottsvinsterna, om vi till exempel talar om butiksstölderna, och alla de pengar som det privata näringslivet får plöja ned i olika säkerhetsåtgärder – förstår vi att det uppkommer en stor ekonomisk kostnad i samhället.

Till det kommer det som ni vittnar om här och som vi tagit del av genom olika vittnesbörd i medier liksom genom egna möten med och besök hos olika butiksägare runt om i Sverige, nämligen vad detta gör – hur det äter på tilliten till rättssystemet och till samhället i stort.

Jag var i Uppsala och tog en promenad tillsammans med polisen för inte så länge sedan. Vi besökte en Icahandlare. Vi besökte personalen i en klädbutik. Vi besökte en franchisetagare till en Pressbyrånbutik på Centralen. Vi tog del av deras vittnesbörd. Det de sa underströk vikten av att det måste hända saker och att det måste ske skyndsamt.

Så vad gör vi då? Det första man ska ta med sig är att när vi nu investerar rekordstora summor i polisens verksamhet återspeglar det såklart utvecklingen i den organiserade brottsligheten, gängen, skjutningarna, sprängningarna och så vidare. Men det är också ett uttryck för att vi vill både klara den uppgiften och säkerställa att det finns medel att investera i att bekämpa all annan brottslighet.

Om jag blickar framåt skulle jag säga att nästa stora front är mängdbrotten. Där vet vi att med den fantastiska resa polisen har gjort när det gäller till exempel den organiserade brottslighetens grövsta brott – våldet – har brottsuppklaringen skjutit i höjden. Det är otroligt positivt.

I det uppdrag vi gett till rikspolischefen är det väldigt tydligt att vi måste få se samma utveckling för mängdbrotten som när det gäller brottsuppklaringen av det grova gängvåldet – inte minst de brott som drabbar företagare i vardagen. Det följer vi upp i vår styrning till polisen på en rad olika sätt.

En annan viktig sak som också lyftes fram här är att polisen inte kommer när man ringer. Först och främst måste ju polisen svara i telefonen om man ringer. Därför har vi satt en mätpunkt på svarstiderna på telefon. Man ska veta att om man lyfter luren ska man inte hamna i en lång telefonkö utan få svar direkt.

Vi har sett till att det blir enklare att anmäla brott, exempelvis digitalt, för medborgaren eller företagaren som drabbas av det. Polisen har infört en ny regel som säger att 85 procent av alla nya poliser ska ut till lokalpolisområdena, för vi vet att det är nära butiken man både förebygger och förhindrar brottsligheten och har en rimlig chans att klara upp den.

Vi har också sett till att polisen har suttit ned med Svensk Handel och gått igenom alla de här frågorna tillsammans. Man har identifierat ett antal olika punkter som rör hur handeln kan bli ännu mer effektiv i sitt sätt att rapportera in brottslighet men även vad polisen kan göra för att möta behovet på ett ännu bättre sätt än i dag.

Låt oss återkomma till den här frågan varje dag och varje månad under resten av mandatperioden! Vi måste verkligen vända utvecklingen.