Herr talman! Jag tänker att bristen på innovationskraft eller potentialen i att utveckla den i svensk sjukvård naturligtvis inte är någonting vi kan lösa i en interpellationsdebatt, men jag uppskattar att ministern tycker att frågan är angelägen. Jag noterar även att ministern tycker att det är viktigt med tillräckligt med luft i systemet för att man ska ha utrymme att jobba med detta. Det kräver naturligtvis också resurser.

Jag kan även konstatera att vi inte är ensamma om att tycka att den här frågan är viktig. Jag vågar säga att alla landets 21 sjukvårdsregioner tycker att frågan är angelägen.

Sveriges sju universitetssjukhusregioner har, med stöd av Swelife och Vinnova, under flera år bedrivit ett gemensamt utvecklingsprojekt för snabbare implementering av innovation i svensk hälso- och sjukvård. Projektet förkortas SIISH. När projektet nu är i mål konstaterar universitetssjukhusregionerna att det behövs mer av politiska åtgärder för att man ska kunna åstadkomma ett mer innovativt och hållbart sjukvårdssystem.

Regionerna menar att det behövs lagstiftning. Hälso- och sjukvårdslagen reglerar i dag på vilket sätt regioner och kommuner ska bedriva sjukvård och att de dessutom ska medverka till forskning för att driva sjukvårdens utveckling framåt. Lagen borde också innehålla ett tydligt uppdrag om innovationer.

Dessutom behövs finansiering av innovationsarbetet. Det är någonting annat än medel till utbildning och forskning. Det är något annat än en life science-strategi.

Den life science-strategi regeringen har lagt fram behöver dessutom konkretiseras i regionala mål och planer. Då krävs ett nationellt uppdrag.

Det var tre tydliga förslag om ökad nationell styrning för att stärka innovationskraften i svensk sjukvård som välkomnas av landets sjukvårdsregioner. Jag tänker att det är förslag som borde passa väl för en sjukvårdsminister som i andra sammanhang menar att det stora problemet för svensk sjukvård är för lite av nationell styrning och statlig styrning.