Herr talman! Den här debatten kan vara svår att navigera i om man inte har skillnaden mellan forskning och innovation klar för sig. Det är ju inte riktigt samma sak.

Forskning handlar om ett systematiskt arbete för att ta fram ny kunskap. Man använder olika vetenskapliga metoder och verkar inom olika vetenskapliga discipliner.

Innovation är på sätt och vis något väldigt mycket bredare. Det är nya lösningar som svarar mot ett identifierat problem. Värdet uppstår först när innovationen implementeras. Det kan vara en ny process. Det kan vara en ny metod. Det kan vara en tjänst. Det kan absolut också vara ett resultat av forskning och utveckling.

Men det kan också vara resultatet av att två arbetskamrater – det kan vara två läkare eller två undersköterskor – diskuterar sig fram till en lösning på ett gemensamt problem och genomför den lösningen. Det kan vara resultatet av att en patient frågar varför vårdpersonalen gör så här när det skulle vara mycket bättre för patienten att göra något annat. Det kan vara en logistiklösning som man använder i dagligvaruhandeln men som förändrad kan lösa ett logistikproblem på ett sjukhus.

Detta är något annat än forskning och utveckling. Det är verkligen vårdnära, och det är där någonstans vi behöver fundera på hur vi kan ge mer kraft till svensk sjukvård att kunna genomföra denna typ av verksamhetsnära förändringar.

Precis som sjukvårdsministern påpekar rankas Sverige högt som innovationsland. Faktum är dock att sjukvården är ganska dålig på att omsätta innovationer i praktisk verksamhet. Precis som ministern också säger har vi ett fragmenterat sjukvårdssystem, och det är oklart vem som egentligen har ansvaret – och vad ska vi då göra åt det?

Det finns jättemånga goda exempel på hur man kan arbeta strukturerat med innovation i sjukvården. Alla universitetsstäder, tror jag, har innovationskontor där det sker samverkan mellan olika aktörer och verksamheter. I Region Östergötland samverkar man kring en årlig innovationsmässa. I Västra Götalandsregionen, som jag vet att sjukvårdsministern känner väl, kommer man verkligt verksamhetsnära genom den strukturerade innovationsprocess man har, som ger stöd till medarbetare som har en idé som de skulle kunna söka patent för. Då ingår såväl coachning som juridisk rådgivning om det behövs.

Det finns alltså väldigt många goda exempel på hur man kan se till att verksamhetsnära innovationer blir verklighet. Men det brister i nationella strukturer, och det brister i helhetsansvar.

Socialstyrelsen har i sin strategi för innovationer i sjukvården pekat på just denna brist på struktur och helhetsansvar som ett avgörande hinder för ökad innovationskraft. Vad gör man då åt det? Svaret på den frågan kan ju inte vara, tänker jag, att man ska jobba vidare i de bristande strukturer vi har.

Vad tänker sjukvårdsministern om det? Vad ska vi göra åt de bristande strukturerna?