Herr talman! Jag tackar sjukvårdsministern för svaret.

Jag börjar med att konstatera att det är mycket i sjukvårdsministerns svar som jag tycker är bra när det handlar om ökad innovationskraft i svensk sjukvård. Det är bra att regeringen i fjol lade fram en forsknings- och innovationsproposition här på riksdagens bord. Den innehåller, som sig bör, mycket fokus på forskning. Den innehåller inte lika mycket om innovationer, och den innehåller nästan ingenting om innovationer som inte är innovationer till följd av just forskning.

Vi socialdemokrater delar inte ministerns bild av att det var en historiskt stor satsning. För att säga som mina kollegor i utbildningsutskottet: Det är bara sant om man bortser från det faktum att det varje år sker prisökningar. Sett till inflation och faktiska priser innebar den forskningsproposition som regeringen lade fram förra året tvärtom mindre nya resurser än den forskningsproposition som lades på riksdagens bord 2020. Hade vi socialdemokrater fått bestämma hade vi lagt 700 miljoner mer än regeringen till forskning och innovation. Men den debatten har redan hållits här i kammaren.

Jag tror att ministern och jag är helt överens om att Sverige ska fortsätta att ligga i framkant av den medicinska forskningen, att det behövs fler kliniska prövningar och att det behövs ett stort fokus på nya, innovativa behandlingsmetoder och läkemedel.

Jag tycker också att det är väldigt bra att ministern lyfter fram behovet av en nationell digital infrastruktur för hälsodata. Det är bra att ministern lyfter fram vikten av innovativa lösningar för cancervård, neurologi och precisionsmedicin. Jag håller med.

Det verkar dock ändå som om ministern har missat min poäng: Den största utmaningen för svensk sjukvård är det faktum att 85 procent av sjukvårdens resurser används till patienter med kroniska sjukdomar och att den andelen kommer att öka i takt med att de äldre i befolkningen blir fler. Hur ska vi klara den utmaningen?

Dessutom verkar ministern ha missat att forskning och innovation inte är samma sak. Det är olika saker. Framför allt verkar ministern ha missat att det finns ett stort utrymme för regeringen att göra mer än det som hon här redogör för när det gäller att öka innovationskraften i svensk sjukvård.

Frågan är hur Sverige ska öka innovationskraften i hela sjukvårdssystemet. Cancervård och precisionsmedicin är oerhört viktiga pusselbitar. Men hur ska Sverige öka innovationskraften i primärvården, där de många patienterna finns, eller i exempelvis geriatriken?

I dag tar det någonstans mellan 10 och 20 år för innovativa lösningar att komma till nytta i vården. Jag tror att vi är helt överens om att det är alldeles för lång tid. Om en innovation aldrig blir av blir det ju ingen effektivisering och förbättring av vården, varken för patienterna eller för sjukvårdens medarbetare.

Vi behöver diskutera hur Sverige skapar bättre strukturer för forskning. Men vi behöver också diskutera hur vi skapar bättre strukturer för innovationer i sjukvården – i hela sjukvården: på diabetesmottagningar, på blodtrycksmottagningar, i demensvården, på de geriatriska avdelningarna och i den palliativa vården. Vi behöver prata om de innovationer som krävs för de många patienternas bästa men också för att underlätta arbetet för personalen som ska göra jobbet med allt fler patienter samtidigt som resurserna krymper.

Den frågan skulle jag gärna vilja veta vad sjukvårdsministern har för tankar kring.