Herr talman! Åhörare och riksdagskollegor! Jag tänker säga något om Statens servicekontor, som berörs av detta område. Men jag måste börja med pläderingarna från våra kära riksdagskollegor från Tidöregeringen om den stora sparsamhet som denna regering ska ha stått för. Jag vill ifrågasätta hur sparsam den här regeringen har varit.

Gång på gång har vi från just denna talarstol hört finansministern säga att vi ska spendera oss ur krisen. Vi ska skänka allt till alla hushåll, och därmed ska konsumtionen komma igång. I regeringens första budget, 2023, var reformutrymmet 30 miljarder. I den andra budgeten, 2024, var reformutrymmet 40 miljarder. I den tredje budgeten var det 60 miljarder. Och i år, i den stora valbudgeten, alla lånebudgetars moder, är det 80 miljarder.

Gång på gång ska man på något sätt spendera sig ur krisen. Gång på gång misslyckas man, och arbetslösheten stiger till oacceptabelt höga nivåer.

Håll i er nu! Över 400 miljarder uppskattar regeringen och Ekonomistyrningsverket att vi ska låna till 2029 med denna politik. Jag vill än en gång slå ett slag för ordet sparsamhet. Regeringskansliet till exempel har expanderat enormt mycket.

Vi vill minska den statliga byråkratin, för att kunna få utrymme till det som är viktigt. Det viktiga är att skapa tillväxt i den svenska ekonomin genom att småföretag kan anställa, så att vi kan få igång ekonomin igen och få ned arbetslösheten. Men vi ska också satsa på välfärdens kärna, på vård, skola och omsorg och på den service som ofta är så svag att den förstärker klyftorna i vårt land.

Jag vill prata om ett område som verkligen berörs av detta utgiftsområde: de statliga servicekontoren. Statlig service i hela landet och närvaro på många orter i Sverige är i högsta grad praktiskt viktigt men även symboliskt viktigt. Därför var vi i Centerpartiet drivande för att statliga servicekontor skulle finnas på de 148 orter runt om i landet där staten historiskt ibland har varit undvikande och försvinnande.

Jag vet inte om alla känner till grundtanken bakom dessa servicekontor, men allt fler på dessa orter gör det. Det handlar om att det ska vara enklare för invånare och företag att komma i kontakt med myndigheter som Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Pensionsmyndigheten, Skatteverket och Migrationsverket. Tidigare hade dessa myndigheter egna mottagningar och öppettider, och de gav i värsta fall invånarna motsägelsefulla svar om vad de skulle göra. Här skulle det samordnas, och det skulle finnas närvaro.

Vad gör då regeringen? Vi har talat om sparsamhet. Vad ska vi ha sparsamheten till om inte för att kunna ge just grundläggande service? För ynka 50 miljoner ska man dra in mer än 30, sannolikt 35, kontor runt om i landet. Jag tackar min kollega som gick igenom den långa listan; det handlar om orter som Arvika, Bollnäs, Mariestad, Nordmaling, Ånge och Åmål, många av de små orterna i landet och på den svenska landsbygden.

Det talas om att man ska ha mobila kontor, vilket är jättebra, och flexiblare metoder, vilket också är jättebra. Men det är inte genom att avveckla de här samordningskontoren och bara ha ett i varje funktionell arbetsmarknadsregion som man får den styrka som behövs i servicen på landsbygden.

Vi behöver utveckla och investera i vård, skola och omsorg men också i service på den svenska landsbygden, för klyftorna är i dag alldeles för stora. Jag ska återkomma till det i en annan debatt senare i dag.

Det är en sorg att den här regeringen, som pratade så mycket om landsbygden före förra valet och kanske kommer att göra det igen inför det här valet, gjorde en sak i ord före förra valet och en annan sak i praktiken efter valet. Låt det inte ske en gång till! Låt oss satsa på det som är viktigt på den svenska landsbygden!