Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Det var en korrekt återgivning av det som ledde fram till att Sverige nu, efter cirka 15–20 års arbete med olika utredningar, äntligen har en uppdaterad könstillhörighetslag.

Utöver den redogörelsen svarar ministern att regeringen inte under den här mandatperioden kommer att ta initiativ till en översyn av lagstiftningen. Det var inte det som var min fråga eftersom jag frågade om ministern eller någon annan kristdemokratisk minister kommer att ta initiativ till en översyn av könstillhörighetslagen över huvud taget med anledning av det som Kristdemokraternas partiledare och Sveriges vice statsminister sa på partiets riksting – alltså över huvud taget, för det som sades på rikstinget kan verkligen tolkas som en sådan utfästelse.

Vice statsministern är inte heller den enda kristdemokrat som har lyft idén om att könstillhörighetslagen ska rivas upp. Det har också andra ledamöter från partiet gjort, bland annat i motioner till riksdagen. Jag anser att uttalanden från representanter för ett av regeringspartierna måste tas på allvar.

Därför vill jag fråga vad detta att riva upp lagen innebär från ministerns perspektiv. Ska vi inte ha någon könstillhörighetslag? Eller ska lagen återgå till det skick som den var i före den senaste revideringen, alltså den som vi nu genomförde och som trädde i kraft i somras? Eller ska den bli så som den var innan de moderna förändringarna genomfördes med start 2012–2013, då vi bland annat tog bort tvångssteriliseringar?

Jag vill bara ge en liten historiebeskrivning. År 1972 – det är samma år som jag föddes, så det är ganska länge sedan – blev Sverige det första landet i världen att lagstifta om möjligheten att ändra juridiskt kön. I 53 år har det alltså varit möjligt att ha ett annat juridiskt kön än det som registrerades vid födseln.

Från början speglade den nya lagen den tid som den tillkom i. Den innehöll en mängd olika kränkande krav, till exempel krav på tvångssterilisering och krav på att inte vara gift. Sedan har lagen gradvis förändrats.

Den största förändringen, tycker jag fortfarande, gjordes av rättsväsendet. I december 2012 konstaterade kammarrätten i Stockholm att tvångssteriliseringarna stred mot Europakonventionen och grundlagen. I februari 2013 skulle de ha upphört till följd av det här domslutet, men minst en person blev tvångssteriliserad efter februari 2013. Ur lagen försvann de den 1 juli 2013.

Efter det att den svenska lagen infördes 1972 är det väldigt många andra länder som har infört lagar som ger samma möjligheter att ändra juridiskt kön, med olika krav. Några av lagarna har samma sorts kränkande krav som den svenska lagen hade från början medan andra, som har tillkommit senare, har andra utgångspunkter och utgår från individens rätt att få sin könsidentitet juridiskt erkänd snarare än från statens rätt att ställa villkor för att ge människor denna möjlighet.

Först i världen med en könstillhörighetslag som utgår från så kallat självbestämmande, som Sverige fortfarande inte har men flera andra länder har, var Argentina 2012. Först i Europa blev Malta 2015. Nu är läget att alla nordiska länder utom Sverige har en sådan lag med självbestämmande som grund.

Trots att den här lagen och möjligheten att ändra juridiskt kön alltså har funnits i 53 år sprids det fortfarande en mängd påståenden om vad den här lagen innebär som inte överensstämmer med verkligheten. Jag anser att Kristdemokraternas partiledare, vice statsministern, tyvärr bidrog till det här i sitt tal på ert partis riksting. Därför vill jag upprepa några av de frågor som jag ställde här. Vad betyder riva upp? Ska den här lagen inte finnas, eller ska den återgå till något tidigare stadium?

Vice statsministern påstod också att den senaste förändringen av lagen, som ministern svarade om här nu, skulle leda till ”könlöshet” eftersom biologiska män nu kan omregistrera sig som kvinnor. Det undrar jag också vad det betyder. På vilket sätt skulle den här förändringen av lagen skapa en helt ny situation jämfört med den som har gällt sedan 1972?