Fru talman! Nu ser vi återigen ett exempel på shifting baseline. När trakthyggesbruket kom var det ett modernt skogsbruk. Så var det under 50- och 60-talen när det växte fram. Man fick motorsågar och annat. Man skulle ta bort allting, och man skulle bränna efteråt. Nu pratar vi om det som det traditionella skogsbruket. Det är en ganska kort tid för att något ska bli en tradition.

Vi har lärt oss väldigt mycket sedan dess, och trakthyggesbruket har också förändrats. Man tar inte längre ned lika mycket. Det lämnas hänsynsytor och så vidare. Men vi ser också att den biologiska mångfalden minskar. Vi har lärt oss mycket mer om klimatutsläpp från hyggen. Det tar lång tid innan skogen tar upp det den gör. Framför allt ser vi att också marken släpper ifrån sig koldioxid. Svampsamhällena försvinner.

Allt detta ingår i en helhet. Det finns andra metoder, nämligen de kanske ännu äldre traditionella metoderna med plockhygge och naturnära skogsbruk. Jag tror inte att man kan ha hyggesfritt överallt, men man kan göra det på många olika sätt. Man får se till att anpassa det.

Det är det som våra olika förslag inom skogsbruket syftar till – att man som skogsägare ska kunna använda den metod som är bäst för en själv och också för klimat och biologisk mångfald. Man ska få ut träråvara, men man gör det på ett hållbart sätt.

Det bonus malus-system som vi föreslår handlar om att de stora kalhyggena ska få en avgift. Detta fanns tidigare också, men det togs bort på 90-talet. De pengar som man då får in då ska gå till skogsägare som gör mindre kalhyggen. Om man tittar på statistiken ser man att det inte skulle drabba de enskilda skogsägarna i större utsträckning utan framför allt bolagsskogen. Det är detta skifte vi vill se. Vi värnar att skogsägarna ska kunna göra de insatser de vill göra för sin skog.