Fru talman! Det här är ju sista budgetdebatten för mandatperioden, och därför passar det bra att summera infrastrukturminister Andreas Carlsons och Tidöpartiernas transportpolitik.

Jag ser att det redan suckas! Nej, det blir inte roligt – det kan jag intyga.

Låt mig börja med tågen. Andreas Carlson har ju upprepat vackra ord om att regeringen välkomnar alla transportslag, men inget kunde tyvärr vara mindre sant. I stället har vi sett hur Tidöpartierna fullkomligt har raserat utbyggnaden av den svenska järnvägen och möjligheten att åka tåg.

Det första och mest långsiktigt skadliga som Andreas Carlson gjorde var att stoppa investeringen i nya stambanor och därmed kasta bort tiotals miljarder i medfinansiering från EU som hade kunnat ge Sverige ny järnväg.

Tågresandet i Sverige har mer än fördubblats de senaste decennierna. Näringslivet vill frakta mer gods klimatsmart på järnväg, och för de flesta människor är det självklart att det behövs mer järnväg. Men det är det inte för infrastrukturminister Andreas Carlson. Han har i stället stoppat investeringar i nya stambanor i södra Sverige, och i norra Sverige saknas beslut om viktiga satsningar, inte minst Nya Ostkustbanan.

Detta är tyvärr bara en tragisk förlängning av tidigare borgerlig politik där man blockerar påbörjade satsningar i den svenska järnvägen och låter den förfalla. Norrbotniabanan blev över ett decennium försenad på grund av alliansregeringen, och nu har man presenterat ytterligare en plan som vägrar att ta investeringsbehoven i svensk järnväg på allvar.

Möjligheten att åka nattåg stoppas över hela Sverige med Andreas Carlson vid rodret. Nattågen mellan Göteborg och Umeå lades ned för snart ett år sedan, och kort därpå var det nattågen mellan Göteborg och Duved i Jämtland. De populära nattågen mellan Stockholm och Berlin läggs snart ned. Så sent som för någon vecka sedan fick vi veta att de helt avgörande nattågslinjerna till norra Norrland försämras kraftigt. Det är en katastrofal utveckling.

Vi behöver bättre underhålla den järnväg vi har, men här har Andreas Carlson lagt sig på en oacceptabelt låg ambitionsnivå med en ökning av järnvägsunderhållet på ynka 5 procent. Det innebär att 85 procent av underhållsskulden skjuts långt in i framtiden efter 2037. Om bara 15 procent av underhållsskulden kan återtas till 2030 med regeringens plan, hur ska man då klara att återta resterande 85 procent under ungefär samma tidsperiod?

Detta kan jämföras med när Miljöpartiet satt i regering. Under den perioden ökade underhållet med över 100 procent. Det är alltså en fördubbling, och vi lägger fram en plan för att återta 100 procent av underhållet till 2030. Vi ser också resultatet av de stora ökningar som gjordes under föregående regering. Det är egentligen det resultatet som flertalet av Tidöpartierna nu står och skryter om, det vill säga att underhållet verkligen har kommit igång. Men det behövs betydligt högre ambitioner än så.

Många företag vill också använda järnvägen som ett pålitligt och miljövänligt sätt att transportera gods, men i stället för hjälp från regeringen har man fått höjda banavgifter och borttagen miljökompensation. Banavgifter för tunga godståg har ökat med över 600 procent på 15 år. Det är inklusive en höjning på 55 procent mellan 2024 och 2025. Det har lett till att industrin har tvingats flytta stora mängder gods från järnväg för att lyckas hålla ned kostnaderna.

Den här regeringens misskötsel av den svenska järnvägen får konsekvenser för vanligt folk. Förra året slogs ett dystert rekord, nämligen fler försenade tåg än på över ett decennium. Vi ska komma ihåg att det bakom siffrorna döljer sig en verklighet för svenska hushåll och företag. Det handlar om att under oräkneliga timmar sitta fast i kvava tåg eller stå på perrongen i regnet utan besked. Det handlar om uteblivna leveranser, missade arbetstimmar, missade hämtningar på förskolan, förseningar till viktiga möten, förseningar till bröllop eller förseningar till den här debatten – som jag råkade ut för. Det handlar om känslan av att komma hem när den gemensamma middagen redan har kallnat.

Sverige behöver i stället omedelbart återuppta planeringen för att bygga ut och rusta upp järnvägen i hela landet, inte minst bygget av nya stambanor, beslut om dubbelspår på Nya Ostkustbanan, påskyndad utbyggnad av Norrbotniabanan och prioritering av ny järnväg mellan Oslo och Stockholm – för att nämna några exempel. Nattåg och stark regionaltrafik i hela landet borde vara en självklarhet.

Fru talman! Flyg och sjöfart har sina stora fördelar. Låt mig börja med sjöfarten. Inget annat transportslag kan transportera lika stora volymer gods på ett så energieffektivt sätt. Flyget har den stora fördelen att man kan ta sig långa sträckor på kort tid, och vi kommer att behöva flyg även i framtiden – inte minst ambulansflyg, brandflyg och militärt flyg.

Det som både sjöfarten och flyget har gemensamt är beroendet av fossila bränslen och svårigheten att elektrifiera inom överskådlig framtid. Då behöver vi naturligtvis producera hållbara bränslen för att säkra en hållbar framtid för både flyget och sjöfarten.

Med tanke på alla vackra ord från minister Carlson hade man kunnat tro att satsningen på hållbart flygbränsle och bränsle för sjöfart är i full gång. Men tyvärr har vi mest mottagit besked om att planerade satsningar avbryts i Sverige. I Ö-vik och Långsele har man avslutat eller skjutit upp planer. Skellefteå Kraft och medinvesterare tvekar på grund av uteblivet stöd från regeringen.

Ur säkerhetssynpunkt hade det varit minst sagt önskvärt om Sverige kunde tillverka egna flygbränslen till alltifrån Jas Gripen till ambulanshelikoptrar och Kustbevakningen. Då skulle vi också säkra eget fartygsbränsle för alltifrån fraktfartyg till flottan.

Från företrädarna för Tidöpartierna får vi höra att det i stället för brist på politik är flygskam som är problemet. Jag tycker att det är otroligt dåligt att man inte ens kan investera i denna helt nödvändiga utveckling i Sverige, där vi har väldigt goda förutsättningar.

Just fossilfrihet och elektrifiering har såväl Andreas Carlson som Ebba Busch, Ulf Kristersson och Romina Pourmokhtari pratat mycket om. Men hur ser det ut i verkligheten? Ett gott råd från livscoachen är att se till vad människor, inte minst regeringen, gör snarare än vad de säger.

Elektrifieringen av både transportsektorn och industrin har bromsat in kraftigt. Just elektrifieringen är nog regeringens allra största misslyckande. Den energikälla som har ökat mest under denna mandatperiod är nämligen i stället fossila bränslen, med 15 terawattimmar i årlig användning bara mellan 2022 och 2024.

Anledningen är såklart att man har lagt 57 miljarder på att subventionera fossila bränslen i stället för att lägga de pengarna på att stötta hushållen att byta till elbil, till billig kollektivtrafik och så vidare.

Branschorganisationen Mobility Swedens senaste rapport visar på en dyster utveckling. Elektrifieringen av transportsektorn till 2030 blir väsentligt lägre än tidigare prognoser visat. Samtidigt hade Sverige under förra året en rekordstor export av begagnade elbilar till andra länder, som har en tydlig plan för elektrifieringen.

Lika mörkt ser det ut när det gäller tunga transporter. Svenska företag som Volvo och Scania står beredda med elektrifierade tunga fordon som kan sjösättas på marknaden. Men den här regeringen har dödat hemmamarknaden totalt. Det är inte bara dålig klimatpolitik; det är också usel näringslivspolitik. Allt detta sker dessutom i ett läge där Europa lägger mer pengar på att köpa fossila bränslen från Ryssland än vi lägger på att stötta Ukraina.

Detta får naturligtvis konsekvenser för klimatet. Förra året ökade Sveriges utsläpp med 7 procent. Det är den största ökningen på 15 år, mitt i en lågkonjunktur. Sverige är nu det land i EU vars utsläpp ökar allra mest. Och en stor del av detta sker inom transportsektorn. Där ökade utsläppen med hisnande 20 procent.

Fru talman! Vi behöver en ny regering, en regering som tar ansvar för Sveriges och Europas säkerhet genom att öka produktionen av inhemska hållbara bränslen och som ökar takten i elektrifieringen. Vi behöver en regering som ser till att det blir billigt att resa hållbart var du än bor i Sverige. En elbilsoffensiv skulle göra så att den som behöver bil kan leasa en elbil för 1 500 kronor i månaden. Och man kan se till att det blir billigt och attraktivt att ta kollektivtrafiken. Vi vill som sagt ha ett Sverigekort så att det kostar under 500 kronor i månaden att åka kollektivtrafik i hela landet.

Vi behöver en regering som även bryr sig om den svenska järnvägen genom att återta underhållsskulden, genom att sänka banavgifterna och genom att bygga ut järnvägen med tillräcklig kapacitet med nya stambanor i hela landet, från Luleå i norr till Malmö i söder.

Fru talman! Med detta vill jag passa på att önska alla en riktigt god jul.