Fru talman! Vi debatterar nu den sista budgeten för trafikområdet under denna mandatperiod. Det är också det sista året för föregående regerings nationella plan, då vår regering under våren kommer att presentera vår nationella plan.

För oss som är här i kammaren är processen avseende nationell plan en självklarhet, men för alla som i dag tittar på denna debatt ämnar jag göra en kort utvikning om hur en nationell plan växer fram.

Då all infrastruktur kräver långsiktighet arbetar vi alla utifrån en tolvårsplan. Denna plan revideras vart fjärde år. Det sker genom att Trafikverket får i uppdrag av regeringen att se över planen. Därefter presenterar Trafikverket ett utkast för nästa tolvårsplan, som går ut på remiss till kommuner och regioner samt andra intressenter.

När remissvaren kommer in gör regeringen en samlad bedömning och fattar ett beslut utifrån de ekonomiska ramar som riksdagen tidigare har fastställt. Just nu pågår remissförfarandet, och under början av nästa år kommer regeringen att fastställa den nya infrastrukturplanen. Det var lite folkbildning.

Fru talman! Riksdagen har avsatt 1 171 miljarder kronor som ska gå till infrastruktur under de kommande tolv åren. Enkelt utryckt kan man säga att ena hälften går till att bibehålla infrastrukturen och andra hälften går till nya investeringar. Pengarna fördelas också förhållandevis lika mellan väg och järnväg. Det finns även en del mindre anslag för att hantera Trafikverkets förvaltning samt övriga trafikslag.

Fru talman! Den budgetram vi nu har antagit kommer att resultera i att hela underhållsskulden inom vägområdet byggs bort under de kommande tolv åren samtidigt som vi gör satsningar på nya vägar och ökar stödet till de regionala planerna samt till enskilda vägar. Vi gör således en kraftfull satsning för att åtgärda den underhållsskuld som tidigare regeringar har skapat.

Fru talman! Det är dock förvånande att notera att S i sin motion avseende infrastrukturpropositionen drar ned på stödet till vägar med 45 miljarder, vilket får som konsekvens att vi med deras tolvårsbudget inte kommer att kunna återställa alla de brister som finns i dagens statliga vägnät. Låt mig ställa en rak fråga till mina kollegor i S: Hur tänker ni här?

Fru talman! Inom järnvägsområdet kommer vi inte att klara av att bygga bort hela underhållsskulden. Den största orsaken till detta är att det helt enkelt är svårare att bygga järnväg än väg. Men Trafikverket får de resurser de anser sig behöva och bedömer att de kan förvalta och använda under de kommande tolv åren. Trafikverket vidtar åtgärder för att öka kapaciteten. Exempelvis har de nu köpt in nya underhållståg, vilket är mycket bra.

Jag noterar att flera partier avsätter mer pengar än regeringen till järnväg, men dessa pengar får man tyvärr betrakta som Monopolpengar då de helt enkelt kommer att frysa inne om Trafikverket inte hinner eller har möjlighet att använda dem.

Jag hörde också att S i talarstolen ondgjorde sig över situationen på våra perronger och över att ingenting händer. Ingenting kan vara mer fel, fru talman. Ta bara min hembygd. På Bohusbanan byter man elledningar, och med enkelspår blir det då lite svårt att köra tåg samtidigt. I Alingsås och Göteborg byter man elledningar. Det är samma dilemma där: Det är svårt att köra på spåret samtidigt som man vidtar underhållsåtgärder.

Stora underhållsåtgärder gjordes i Vänersborg, men när jobbet äntligen var klart visade det sig att bron hade andra fel. Nu är den avstängd igen. Den stora totala underhållsskuld som har byggts upp gör att det till och med när underhåll görs visar sig att man får göra det en gång till.

Det händer alltså en hel del ute i spåren, fru talman, men det går inte att både köra på och underhålla spåret samtidigt. Detta tror jag att S vet, fru talman.

Utöver att vi gör den största satsningen på infrastruktur hittills öppnar vi även dörren för alternativ finansiering och alternativa driftsformer. Det är bra. Från kristdemokratiskt håll är vi positiva till att exempelvis Östlig förbindelse byggs på detta sätt.

Det finns även mindre projekt, såsom bron mellan Orust och Stenungsund, som lämpar sig för alternativ finansiering. Om denna typ av mindre projekt ska kunna genomföras måste vi dock ändra dagens avskrivningsregler. Som det är nu skriver man av en mindre bro på 25 år, vilket är helt orimligt. Om dessa regler ändras till 40–50 år kommer flera projekt som i dag inte blir av att kunna hanteras via kommunal medfinansiering tillsammans med broavgift.

Fru talman! Även på järnvägens område finns spännande projekt som kan hanteras utanför Trafikverkets organisation. Exempelvis kan Öresundskonsortiet hantera utvecklingen i Skåne på samma sätt som man gör i Danmark. Oslo–Stockholm samt Oslo–Göteborg–Köpenhamn borde kunna hanteras via alternativ finansiering. På samma sätt borde vi kunna hitta en lösning där Sverige, Norge och Finland skapar ett nytt konsortium som hanterar Malmbanan och dess kringliggande spår mellan Narvik, Kiruna, Luleå och Haparanda.

Regeringen tittar just nu på dessa frågor, och jag hoppas att några av dessa projekt kan hanteras utanför Trafikverket.

Fru talman! Om vi ska dra nytta av järnvägens starka sidor måste vi påskynda utbyggnaden och hantera de sträckor som just nu är flaskhalsar i systemet. Utifrån detta perspektiv är det viktigt att vi förbättrar järnvägen i Skåne och att vi får till fyrspår mellan Göteborg och Alingsås samt på nya Ostkustbanan. Alla dessa sträckor har det gemensamt att de löser lokala behov såsom arbetskraftspendling samtidigt som de löser nationella behov avseende person- och godstrafik.

Fru talman! Vi lever i en orolig tid. Även om vi inte tänker på det dagligdags är Sverige i praktiken en ö som är beroende av internationella transporter. Av alla varor som förs in i eller ut ur Sverige kommer 90 procent att hanteras av en hamn och skeppas med ett fartyg.

Regeringen har vidtagit flera åtgärder på skatteområdet och även för att underlätta personalrekrytering. Det är bra. Vi ser nu att inflaggningen till Sverige ökar, vilket är bra då det ökar vår säkerhet vid ett eventuellt krig.

Trafikverket har i sin plan också pekat på hur man kan anskaffa ytterligare en isbrytare, vilket gör att vi kan beställa två nya fartyg. Det är en mycket viktig åtgärd. Om vi ska klara av sjöfarten i norr även vintertid måste vi förnya vår isbrytarflotta.

Regeringen jobbar vidare med frågor som berör lotsar och avgifter, vilket är positivt. Från kristdemokratiskt håll ser vi sjöfarten som ett av våra viktigaste transportslag. Svensk sjöfart måste få samma förutsättningar som våra konkurrenter, framför allt i Norden.

Fru talman! Enligt min mening är flyget nationell och internationell kollektivtrafik. Därför är det viktigt att kommuner och regioner kan upphandla nödvändiga flygförbindelser på samma sätt som de kan upphandla annan kollektivtrafik. Flyget är lika nödvändigt som bussen och tåget om man ska utvidga en arbetsmarknadsregion. Flyget är också viktigt för alla som vill besöka nära och kära i andra delar av Sverige och för dem som har semester.

Vid sidan av detta är flygplatserna i sig nödvändiga för försvaret, polisen, vården, brandflyget och flygutbildningarna. Det är därför bra att regeringen har ökat anslagen till våra lokala och regionala flygplatser med 400 procent.

Även om det är mycket som går åt rätt håll avseende flyget känner jag oro över att det är färre som utbildar sig till piloter. Det finns även en risk för att Transportstyrelsens tolkning av de internationella ersättningssystemen skadar flygledningen på de regionala flygplatserna. För mig som kristdemokrat är det väsentligt att vi har fungerande konkurrens inom flygledningen, då det gör att vi över tid får både lägre kostnader och högre kvalitet. Det kan inte vara en enskild myndighets uppgift att snedvrida och försvåra konkurrensen.

Något annat jag känner oro över i ett mer lokalt perspektiv är Säve flygplats. Här är Försvarsmaktens otydlighet – i ena stunden sa man att den behövs och i nästa att den inte är lika viktig – klart bekymmersam, särskilt med tanke på att Säve är en flygplats som betjänar polis, ambulans, brandflyg och flygutbildningar. Här måste jag erkänna att jag känner en oro över utvecklingen.

Fru talman! Kristdemokraterna är Sveriges bilvänligaste parti. Det ser vi i sänkningen av kostnader för alla hushåll som är beroende av bilen. Efter det att vi kraftigt minskat reduktionsplikten har jordbruket sparat cirka 2 miljarder om året, och en vanlig barnfamilj sparar cirka 500 kronor vid varje tankning. Vi har inte bara gjort det lättare att leva för dem som är beroende av bilen. Vi genomför också den största satsningen på väginfrastruktur.

Att stå upp för bilen är att stå upp för alla som är beroende av bilen för att få sin vardag att gå ihop. Alla bor inte så att man har fem tio minuter till bussar eller pendeltåg. De flesta bor på ett sådant sätt att bilen är det som gör att man kan skjutsa barnen till fritidsintresset, handla och sköta jobbet. Bilen är för många svenskar det absolut viktigaste transportmedlet när man kämpar med att få vardagspusslet att fungera.

Tyvärr ser vi att många röda kommuner likt Stockholm försvårar för både bilar och lastbilar. Det gör att stadskärnor utarmas när människor tvingas att handla på köpcentrum där man erbjuds goda förutsättningar att parkera. Vi arbetar för ett mer bilvänligt samhälle som gör att små stadskärnor och samhällen får bättre förutsättningar att överleva.

Samtidigt är vi medvetna om bilens miljöpåverkan. Genom att värna teknikneutralitet gynnar vi den tekniska utvecklingen, vilket innebär att vi kommer att få alltmer bränslesnåla och miljövänliga motorer. Samtidigt satsar vi på den elektriska infrastrukturen, vilket underlättar för dem som vill köra elbil. För oss är det inte bilen i sig som ska bekämpas utan utsläppen, vilket vi gör genom att uppmuntra till fortsatt teknisk utveckling.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet samt avslag på alla motioner.

Jag önskar alla som jobbar i riksdagen, alla ledamöter, alla mina kollegor och alla som tjänstgör här, en riktigt god jul.

(Applåder)