Fru talman! Låt mig inleda med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkandet NU2.

Regional utveckling må vara ett litet utgiftsområde i den statliga budgeten, men det är inte desto mindre en fråga som engagerar. Det syns inte minst i betänkandet, där det finns tydlig samstämmighet mellan partierna om att det ska gå att bo och verka i landets alla delar, även om synen på hur man ska nå dit delvis skiljer sig åt.

Klart är i alla fall att utgiftsområdets knappa 5 miljarder kronor inte speglar omfattningen av politikens ambition på området, eftersom förutsättningarna för en god regional utveckling handlar om så mycket mer än de budgetposter som omfattas av detta utgiftsområde.

Fru talman! I morse när jag flög hit från Gällivare lämnade jag ett Malmfälten i vacker vinterskrud bakom mig. Vi lyfte och flög över Europas största koppardagbrott. Bakom oss hade vi en av LKAB:s gigantiska järnmalmsgruvor. Hade det inte varit så mörkt hade vi efter en stunds flygning kunnat se flera av de vattenkraftsanläggningar, i inte minst Jokkmokks kommun, som bidrar till att hålla svenska hushåll varma och svensk industri rullande.

Jag tänkte att Norrbotten är en fantastisk plats att bo på. Där skapas enorma värden genom malm, kraftproduktion och turism. Norrbotten är ytterligheternas plats på jorden. Sedan några dagar tillbaka är det polarnattens rike, för att om ett halvår vara platsen där solen aldrig går ned. Där utvinns järnmalm en och en halv kilometer under jord. Där skickar man också upp raketer i rymden.

Norrbotten är fantastiskt och unikt på många sätt. Och vet ni, precis samma sak kan man säga om många andra delar av landet. De har alla sina unika särarter och sina unika förutsättningar och bidrar tillsammans till att göra Sverige fantastiskt.

Utgiftsområdet är, som jag tidigare berört, betydligt smalare än man kan tro. Vad som är regional utvecklingspolitik och vad som inte är det är faktiskt svårt att hålla isär, eftersom nästan alla politikområden på ett eller annat sätt påverkar förutsättningarna att bo och verka i landets olika delar.

Men, om vi för en stund tittar på en sak som är direkt kopplad till detta utgiftsområde ser vi att det är stödet till kommersiell service i våra landsbygder. Här tycks nästan råda en politisk vilja att övertrumfa varandra. Gott så!

Sverigedemokraterna förespråkar sedan länge att dessa stöds utformning, tillräcklighet och träffsäkerhet ska genomlysas för att säkerställa att de gör avsedd nytta. Glädjande nog indikerar de utvärderingar som gjorts att så verkar vara fallet. Det är något som vi följer noga, och det är en hjärtefråga för oss.

Den kommersiella servicen utgör inte sällan navet i Sveriges olika bygder. Lanthandeln eller den lilla macken med tillhörande butik är på många håll en kombination av butik, mack, turistbyrå, post- och paketombud, utlämningsställe för mediciner och systembolagsvaror, spelombud och busstation. Dessa ska vi vara rädda om, inte bara i budgeten utan även genom vårt eget agerande.

Jag har därför en uppmaning till er som lyssnar på dagens debatt. När ni reser i landet och passerar mindre byar och orter, passa gärna på att tanka eller handla lite på den lilla macken eller i den lilla affären som ligger ute i ingenstans. Det kanske kostar dig några kronor mer. Men du bidrar just då till att hålla hela Sverige levande.

En annan sak, som egentligen inte har med just detta utgiftsområde att göra men som inte kan blundas för i den här debatten, är bränslepriser och transportkostnader. Jag vill hävda att det var få saker som gjorde livet så tufft för människor på Sveriges landsbygder och småorter som Magdalenapriserna på bensin och diesel. När hårt arbetande skattebetalare tvingades betala uppemot 30 kronor litern för diesel knäade både familjer och företag. Det fick också priserna på varor och tjänster att skjuta i höjden, med eskalerande inflation som resultat. Nu har vi tack och lov ersatt Magdalenapriser med Jimmiepriser. Och inte bara det – vi satte stopp för det urusla förslag till nytt reseavdrag som annars hade införts av Socialdemokraterna och deras stödpartier.

Fru talman! Vi gör historiska satsningar på vägnätet, och vi har avskaffat den destruktiva flygskatten. Vi är nämligen övertygade om att rimliga transporttider och rimliga transportkostnader hör till de viktigaste förutsättningarna för utveckling i landets alla delar. Underhållsskulden är emellertid enorm, och de satsningar som behöver göras är så omfattande att det kommer att ta lång tid och krävas många budgetar med förnuftiga satsningar innan vi är i kapp.

Om infrastruktur och rimliga transportkostnader är viktiga för positiv regional utveckling finns det en sak som är än viktigare, och det är att det finns människor med drivkraft som vill och kan bo ute i landets alla delar. Humankapitalet är helt enkelt centralt för att Sverige ska kunna leva.

Min personliga, och även mitt partis, övertygelse är att dessa människor och företag vill ha och förtjänar goda förutsättningar oavsett om de väljer att bo i Västerbottens inland, på Smålands högland, i Värmlands djupa skogar eller på en vindpinad skärgårdsö. En lyckad regional utvecklingspolitik handlar om att skapa vettiga förutsättningar som inte befäster en bild av att man är tärande och i behov av olika stödåtgärder. Det är viktigt inte minst för självbilden och stoltheten ute i landet.

Vi måste samtidigt vara bättre på att undanröja hinder och regler som verkar hämmande. Låt mig understryka att människor som bor ute i landet inte vill bli sedda som en belastning eller bli tyckta synd om. De vill ha rättvisa förutsättningar som ger dem rimliga möjligheter att utveckla de förmågor de själva besitter. Det finns otroligt mycket driftigt och flitigt folk ute i landet som strävsamt gör det vi alla – i alla fall i ordalag – vill att de ska göra, nämligen se till att hela landet kan leva. Till er vill jag säga: Tack – ni förtjänar vår respekt och tacksamhet!

Innan jag avrundar detta anförande om regional utveckling vill jag orda lite om två av Sverigedemokraternas käpphästar på området. Den ena är att det är dags att utvärdera utfallet av den reform som gjordes för några år sedan, då ansvaret för den regionala utvecklingen flyttades från länsstyrelserna till regionerna. Har reformen bidragit till ökad regional utveckling eller inte? Bör länsstyrelserna återfå hela eller delar av uppdraget, eller sköter regionerna uppdraget på ett tillfredsställande sätt? Vi har nämligen ett kollektivt ansvar för att de medel som fördelas gör så stor nytta som bara är möjligt.

Det andra är att de enorma produktionsvärden som skapas ute i landet i högre grad behöver komma lokalsamhällena till gagn. Vi förespråkar en regionalisering eller kommunalisering av fastighetsskatten för industri och elproduktionsanläggningar. Det är något som skulle gagna landets alla regioner i varierande grad enligt de beräkningar vi låtit göra. En sådan modell skulle på ett rimligt sätt kompensera kommuner där ett stort naturresursuttag sker utan att de får ta del av vinsterna, som det är i dag. Vi är helt övertygade om att detta är en väg vi måste börja gå. Men som ni förstår är de förslagen inte något som ska debatteras här i dag.

Med det sagt, fru talman, vill jag ta tillfället i akt att önska ledamöterna, åhörarna, talmanspresidiet och tjänstemännen en riktigt god jul och ett gott nytt år i min sista debatt här i kammaren för i år.