Fru talman! Tack, jämställdhetsministern, för ditt anförande!

Lönetransparensdirektivet nämndes, vilket vi ser fram emot att få behandla här i riksdagen. Då får vi också se vilken ansats regeringen har där. Jag tror absolut att det kommer att spela en stor roll, men den stora roll som regeringen vill göra det till är jag skeptisk till. Vi ska också vara noga med att det här är någonting som den svenska regeringen är tvingad att göra. Man har ju inte tagit något eget initiativ, utan det är ett direktiv från EU. Detta ska vi vara noga med, tänker jag.

När det kommer till människohandel, som också tas upp i anförandet, är det bra med handlingsplaner. Men jag tänker på att vi har problem när det gäller lagstiftning. Inte minst har det kommit kritik från Jämställdhetsmyndigheten, och även andra statliga utredningar visar att det finns brister i lagstiftningen. Jag har en ganska liten tilltro till att handlingsplanerna skulle få väldigt stora effekter på det här området när man inte har en lagstiftning som straffar människohandel och organiserad brottslighet.

Jämställdhetsministern pratar mycket och väl om hedersrelaterat förtryck. Men jag vill korrigera där. Att oppositionen inte skulle ha gjort någonting på det här området stämmer inte. Ett exempel är att vi införde ett särskilt brott för hedersförtryck, alltså en straffskärpningsgrund för brott med hedersmotiv. Jag tänker att vi är flera som bedriver arbetet mot hedersförtryck.

Jag vill komma till frågan om hur man ska få rätsida på här typen av frågor och handlingsplaner. Jämställdhet handlar ju om att människor ska bli fria, om att kvinnor ska uppnå den frihet som anförandet inleddes med. Men den här regeringen har gjort människor och kvinnor fattigare. Hur ska man då uppnå den här frigörelsen?