Fru talman! Jag står här i dag med en känsla av både frustration och beslutsamhet. Min mamma kunde under min uppväxt se framför sig hur min generation kvinnor skulle få bättre livsvillkor än hennes. Hon trodde, med rätta, att utvecklingen gick framåt och att vi skulle ta vid där tidigare generationer kvinnor genom sin kamp vunnit mark.

Men när jag i dag ser på mina egna döttrar är det med oro, för den långsamma men framåtsyftande jämställdhetsresa som byggt Sverige börjar nu gå åt fel håll. Vi står inför ett historiskt vägskäl. Ska vi fortsätta framåt eller acceptera att vi går bakåt?

År efter år står vi här och granskar jämställdhetsmålen, och år efter år kan vi konstatera att de inte uppnås. Är det inte lite konstigt: Det övergripande målet handlar om makt och säger att kvinnor och män ska ha samma möjligheter att forma samhället och sina egna liv. Det borde väl vara en självklarhet. Men i praktiken behandlas vi kvinnor fortfarande som om vi vore en minoritet som måste be en majoritet om rättigheter. Vi är halva befolkningen. Ändå måste vi argumentera för rätten till samma lön, samma trygghet och samma frihet. Det är inte jämställdhet. Det är inte värdigt ett modernt välfärdsland.

Fru talman! Vi måste tala klarspråk. Kvinnor i Sverige arbetar fortfarande gratis den sista timmen på arbetsdagen. Vi har lägre löner, högre sjukfrånvaro, större uttag av föräldraledighet, mer deltid, större ansvar för omsorg om anhöriga och, som ett resultat, lägre pension. Den farligaste platsen för oss är våra egna sovrum, eftersom män i vår närhet kan vara vårt största hot – allt bara för att vi är kvinnor.

Vi uppnår inga delmål. Det här är en strukturell orättvisa som följer oss från att vi är barn till att vi dör. Det är en orättvisa som alla borde vilja eliminera, men så är det inte. Faktum är att utvecklingen i stället har börjat gå åt fel håll. Statistiken talar tyvärr sitt eget tydliga språk.

Löne- och inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män har slutat att minska. Fördelningen av det obetalda hem- och omsorgsarbetet går bakåt. Under 2024 minskade männens vabbande och uttag av föräldraledighet. Sammanboende kvinnor med barn har högst frånvaro från arbetsmarknaden. Det är så illa att KD faktiskt borde stå längst fram i ledet för att kräva delad föräldraförsäkring, eftersom den tysta kvinnliga revolutionen i dag är att skiljas och ha barnen varannan vecka. Då ser siffrorna nämligen helt annorlunda ut. Då delar kvinnor och män plötsligt lika. Det är väl ändå lite väl cyniskt att det ska krävas splittrade familjer för att vi ska ta samma ansvar och ha samma möjligheter.

Låt oss ändå gå tillbaka till den ack så dystra statistiken. Kvinnors självupplevda hälsa är sämre än mäns, och skillnaderna ökar. Kvinnors sjukpenningtal är nästan dubbelt så högt som mäns. Prostitution och människohandel ökar. Mäns våld mot kvinnor minskar inte, och vi ser åter fler fall av dödligt våld mot kvinnor.

Allt detta går att läsa om i regeringens egen budget. Det här är bilden av kvinnors liv, hälsa och frihet i Sverige 2025. Det är inget gott betyg till vår regering, varken enligt mig eller enligt statistiken.

Fru talman! Det sägs att pengar är makt, men när regeringen presenterar sin budget ber den oss kvinnor vara tacksamma över marginella satsningar. Missförstå mig rätt – det är bra saker som görs. Det är bra med mer utbildning, bra med ett mer sammanhållet arbete mot mäns våld mot kvinnor, bra med satsningar på jämställdhet och bra med satsningar mot hedersrelaterat våld och förtryck. Men samtidigt väljer regeringen att prioritera skattesänkningar för dem som redan har mest. Av 80 miljarder i satsningar går 50 miljarder till skattesänkningar.

Det är skattesänkningar som främst gynnar män. En kvinnlig arbetares 300 kronor extra i plånboken, lite på en höft, väger lätt jämfört med statsministerns cirka 4 000 kronor mer varje månad, framför allt när vi vet att det är välfärden som får betala notan, det som är själva fundamentet för jämställdheten. Det här är ett politiskt val, ett val som gör Sverige mer orättvist.

Den absolut bästa satsningen för att stärka jämställdhet är vår generella välfärd. Det är genom vår omsorg om våra barn, äldre och sjuka som vi lägger grunden för kvinnors frihet. Det är genom satsningar på vår välfärd som vi ser till att kvinnor får gå till arbetet och sedan har ork och kraft att gå hem för att leva sina liv. Det är i våra trygghetssystem som vi kan garantera att sjukdom eller arbetslöshet inte försätter oss i ekonomiskt beroende eller i utsatthet. Det är i våra satsningar på välfärden som vi visar om vi menar allvar när vi säger att vi vill uppnå våra jämställdhetsmål.

Här pekar regeringen i sin budget med hela handen: 50 miljarder i skattelättnader, 30 miljarder till resten.

Fru talman! Det är kul med en expansiv budget. Det är nödvändigt, och rätt använt är det en riktig höjdare. Men pudelns kärna är hur resurserna sedan fördelas, och det är här vi skiljer oss så kraftigt åt. Vår linje är, kan man säga, den totalt motsatta till regeringens.

Vänsterpartiet satsar på välfärden. Vi satsar på kvinnors trygghet, och vi satsar på kvinnors ekonomiska självständighet som en helhet. Och det gör vi inte på bekostnad av vanligt folk – tvärtom. Vi finansierar våra satsningar genom att låta bankerna, miljardärerna och matjättarna ta ett större ansvar. Vi låter Kristersson vara med och bidra till kvinnors jämlikhet. Vi sätter stopp för dem som tar ut rekordvinster på vår välfärd och låter det finansiera en förbättring av kvinnors livsvillkor, det vill säga genom att låta pengarna gå tillbaka till våra barns förskolor och skolor, våra föräldrars äldrevård och vår gemensamma sjukvård.

Det är genom att ställa om som vi förvaltar medborgarnas hårt förvärvade skattepengar så att de sätter fart på ekonomin och arbetsmarknaden så att folk har ett jobb att gå till och en lön att leva på. Vår politik gynnar därför mertalet och ökar jämställdheten. Det är rättvist, det är ekonomiskt klokt och det är helt nödvändigt.

Det fina är att det finns något riktigt hoppfullt i detta. Vi är inte maktlösa. Vi kan vända utvecklingen mycket snart. Det vi behöver göra är att kräva ny politik, och det kan vi göra om mindre än ett år. Då står vi i Vänsterpartiet mer än redo att ta över regeringens ansvar, redo att investera i välfärden, redo att stärka kvinnors livsvillkor, redo att säkerställa att våra döttrar får den framtid som våra mammor drömde om. Det är inte bara en politisk fråga. Det är en fråga om rättvisa, värdighet och ytterst en fråga om demokrati.

Med de orden vill jag önska en riktigt god jul men framför allt ett riktigt hoppfullt nytt år!

(Applåder)