Fru talman! Jag håller med, men skillnaden är att jag är helt övertygad om att alla personer som kommer till Sverige vill ha egen försörjning, även de som kanske inte tror att de behöver det; om man förklarar för personer vad egen försörjning innebär i form av frihet och självständighet vill alla ha det. Grejen är ju att vi måste förklara det på ett sätt som gör att folk förstår. Men vi kan inte bara kombinera det med ett bidragstak eller en bidragsreform som bygger på tesen att man är hemma för att man inte vill tjäna pengar utan vill ligga samhället till last. Den synen måste vi komma bort ifrån. Nej, vi måste kombinera det med både en bidragsreform och aktiva åtgärder som ger människor möjligheter att få jobb.

Återigen: Det är en stor skillnad mellan arbetsmarknaden i dag och arbetsmarknaden på 70-talet, när hela Sverige och folkhemmet byggdes fram. Det finns säkert hundratusentals kvinnor som kan vittna om att de vill ha jobb men inte får, inte kan eller blir nekade.

Då undrar jag: Vilka är regeringens förslag för att underlätta för detta? Är man beredd att göra om svenska för invandrare till jobbsvenska? Är man beredd att individualisera etableringsprojektet? Är man beredd att verka för lika stöd för alla vidare yrkesutbildningar? Både Merit Frost Lindberg och jag var på ett rundabordssamtal med Sveriges Kvinnoorganisationer där det slogs fast att arbetsmarknadsutbildningar inom till exempel industrisektorn är betalda medan utbildningar för undersköterskor inte är betalda – utan att värdera den uppdelade arbetsmarknad vi har. Är man beredd att begränsa föräldraledigheten, så att det ges ett incitament att komma ut och lära sig svenska? Är man beredd att begränsa arbetsgivaravgifterna för småföretagen upp till ett visst antal personer för att underlätta för jobb? Då kan vi kombinera en bra bidragsreform med att människor faktiskt kommer in på arbetsmarknaden.