Fru talman! Jag tror att vi måste komma till rätta med den här bilden. Vill man ha ett jobb och gå ut på arbetsmarknaden? Är det detta man drömmer om? Eller tror vi att man inte vill det? Jag tror faktiskt inte att alla vill det. Det är inte något konstigt med det. Det är inte så att man är en dålig kvinna för det. Men väldigt många kvinnor har kommit till Sverige från helt andra kulturer, där kvinnan från födseln lärs upp att hon ska vara hemma med barn. Man har helt olika möjligheter som man och kvinna och är inte jämlika på något vis. Många av de här männen och kvinnorna har kommit till Sverige med de värderingar som de hade hemma. Nej, jag tror inte att alla utrikes födda kvinnor i dag vill gå ut i arbete. Man har växt upp och lärt sig att det inte är det som är det rätta.

Sedan tror jag också att det finns en stor grupp utrikes födda kvinnor som vill det och drömmer om det men hålls hemma av sina män.

Jag vänder mig mot bilden att det skulle vara något dåligt att komma med de här värderingarna. Vi hade själva de värderingarna i Sverige. Vi var inte sämre kvinnor då än nu, men vi har fått lära oss någonting annat. Om man inte har med sig det från början behövs det dock ekonomiska incitament. Det gäller både de kvinnor som inte vill arbeta eftersom de har lärt sig något annat under sin uppväxt – jag tror att de finns – och dem som vill arbeta men i dag hålls hemma av sina män; i dag har vi bidragssystem som understöder det. Jag tror att det skulle vara väldigt bra i många familjer om mannen i stället fick erfara att det kostade en hel del att hålla frun hemma – attans! – och tvingades släppa ut henne på arbetsmarknaden.

Jag tror att det finns kvinnor som vill och kvinnor som inte vill, men de ska ut. Vi lever inte som hemmafruar här längre.