Fru talman! Ingen har missat att mandatperioden har präglats av ekonomisk kris, inflation, höjda levnadskostnader och löner som släpar efter. Det är främst hushåll med små marginaler som behöver hjälp från staten för att klara sig igenom den här typen av ekonomiska kriser.

De som har det absolut tuffast är ensamstående mammor. Det handlar om tusentals och åter tusentals hårt arbetande kvinnor som inte längre klarar sig ekonomiskt. Det är mammor som är vårdbiträden, undersköterskor eller butiksanställda. De gör allt som står i deras makt för att klara av sina mest basala utgifter, men de står maktlösa och ensamma kvar när regeringen väljer att prioritera dem som redan klarar sig väldigt bra.

Föreställ er stressen om någon i familjen behöver mediciner eller glasögon när det inte finns några ekonomiska marginaler kvar, när det redan saknas tusenlappar varje månad. Då kan ni bara tänka er paniken som en ensamstående får när den blir sjuk och kanske inte kan gå till jobbet. Så kan vi inte ha det. Det är inte anständigt i ett rikt land som Sverige, och det gör Sverige inte bara fattigt utan också till ett mer ojämställt land.

Regeringen har under mandatperioden varit helt ointresserad av att skydda vanliga hushåll från inflationens konsekvenser. De som drabbas allra hårdast är Sveriges arbetarkvinnor.

Som enda grupp har kvinnor i arbetaryrken nämligen halkat efter ekonomiskt över tid. De har samhällets lägsta löner och sämsta arbetsvillkor. De blir mest sjuka av jobbet, de håller ofta inte ett helt arbetsliv, de får de lägsta pensionerna och de backar till och med i livslängd. Det här är inte en liten grupp, utan här ingår hälften av landets alla kvinnor.

Fru talman! 72 procent av alla som arbetar i offentlig sektor är kvinnor, och det är de som förlorar jobben när budgetarna ska krympas. Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, uppskattar att antalet anställda i regionerna kommer att minska med mellan 5 000 och 6 000 personer de närmaste åren. När personalstyrkan minskas leder det till ökad belastning och sämre arbetsvillkor för dem som arbetar kvar, och andra kvinnor ökar sitt obetalda arbete för att täcka upp för välfärdens brister.

Vi vill att välfärden ska ha resurser nog att skapa bättre villkor och en hållbar arbetsmiljö för alla som arbetar där.

Vi vet att stress och hög arbetsbelastning tillhör de största arbetsmiljöutmaningarna i dag. Sjukskrivningarna för psykisk ohälsa har fördubblats på tio år.

Arbetsmiljöverkets granskning av sjukvården visar att tre av fyra arbetsplatser inte lever upp till arbetsmiljölagens krav. Arbetsbelastningen är ohållbar, och åtgärderna är som bortblåsta.

De som ska ta hand om oss när vi ska föda barn, när mamma fått en hjärtinfarkt, när tonåringen har brutit benet på fotbollen eller när dottern ska få hjälp med sin ångest – de som finns där vid livets olika händelser och när vi är som mest sårbara – ska inte behöva betala med sin hälsa och med förkortat liv. Det är ovärdigt.

Fru talman! När SD och regeringen har lagt sitt engagemang på att sänka skatten för dem som har mest får Sveriges tillväxt stå tillbaka, och vi får en arbetslöshet som är bland Europas högsta och som har bitit sig fast på 9 procent. Då väljer regeringen att försämra akassan och aktivitetsstödet. Stödet trappas ned var hundrade dag för att slutligen hamna på 8 030 kronor i månaden före skatt.

Det är en hård spark nedåt som inte underlättar för någon att komma i arbete. Många drabbas hårt, till exempel tvåbarnsmamman och högskoleingenjören Lovisa, som intervjuades i Agenda förra söndagen. Hon har sökt över 400 jobb utan resultat. Nu lever hon på aktivitetsstöd, som ger drygt 7 000 kronor i månaden. Hon säger själv att om hon inte hade haft en partner skulle hon nog i princip varit hemlös.

Så ser det ser ut när Sverigedemokraterna och regeringen får styra Sverige. Deras ekonomiska politik drar isär samhället, ökar klyftorna och gör kvinnor ekonomiskt ofria. Den ekonomiska jämställdheten handlar om kvinnors ekonomiska frihet, och den är fundamental för att uppnå målet om ett jämställt Sverige.

Det går inte att säga att jämställdhet är viktigt och sedan bedriva en ekonomisk politik som gör kvinnor, framför allt arbetarkvinnor, fattigare. Det är helt oförenligt.

Om vi ska få kraft i arbetet med den yttersta konsekvensen av ett ojämställt samhälle – mäns våld mot kvinnor – kan kvinnor inte vara arbetslösa, bli sjuka av sitt arbete, ha för låg inkomst att leva på eller vara ekonomiskt beroende av sin man eller någon annan.

Regeringen säger att de står på brottsoffrens sida, men då kan jag inte förstå varför de bedriver en politik som gör att skyddade boenden läggs ned och blir färre i landet. Då kan man inte skära ned med miljoner på Brottsofferjouren.

Vi kan inte säga till en kvinna att hon ska lämna sin våldsamma man utan att det finns ett skyddsnät, en polis eller en socialtjänst som hjälper henne och tar henne på allvar, en lagstiftning som skyddar henne eller en kvinnojour med förutsättningar att hjälpa. Hon kan inte lämna sin man om hon inte har någonstans att ta vägen eller några pengar kvar på kontot.

Fru talman! Det behöver inte vara på det här viset. Sverige kan ta en helt annan, ny riktning. Vi socialdemokrater vill bland annat höja barnbidraget och slopa karensen. Vi har lagt otaliga miljarder mer i våra budgetar till sjukvården. Vi har lagt 2 miljarder mer till äldreomsorgen nästa år för att förbättra arbetsvillkoren och vården. Vi har lagt miljarder mer än regeringen på arbetsmarknadsinsatser, utbildningar och subventionerade anställningar, allt för att människor ska komma i arbete. Vi vill både utöka och individualisera etableringsprogrammet för utrikesföda kvinnor, som ska kunna bryta sitt utanförskap och komma i arbete.

Vi vill införa ett särskilt flyttstöd som ska ge våldsutsatta möjlighet att snabbt lämna en farlig relation, som en viktig del i samhällets skydd och kvinnofridsarbetet. Samhället måste finnas där när kvinnor och barn behöver fly sin förövare.

Detta var bara några exempel på en annan politik som skulle stärka Sverige och landets ekonomi och välstånd, och det görs genom ökat jämställdhetsarbete, för alla kvinnor. Målet för Sveriges jämställdhetspolitik är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma sina egna liv och samhället.

Tidöpartierna har lämnat kvinnor och vanliga familjer efter sig när det har varit tuffa ekonomiska tider, därför att skattesänkningar varit absolut viktigast. Målet för svensk jämställdhetspolitik tynar bort. Det blir mer en dröm än en gemensam vision. Detta är inget som överraskar, även om det är påfallande olyckligt när det blir ett faktum.

(Applåder)