Fru talman! Jag tackar Gudrun Brunegård för ett anförande där bland annat Bangladesh lyftes fram. Det är ett viktigt perspektiv att ta upp även det landet. Det är dock sorgligt att Bangladesh är det enda land i Asien där Sverige finns kvar med bilaterala avtal, och mitt anförande ska handla just om att Sverige lämnar.

KD har historiskt haft ett djupt och äkta engagemang för biståndsfrågor, inte minst i Afrika. Det gäller förstås även Gudrun Brunegård. Man har talat om människovärde, solidaritet och ansvar bortom Sveriges gränser. I många år har vi trots politiska skillnader kunnat mötas i ambitionen att Sverige genom biståndet ska kämpa för människovärdet i världen. Vi har stått upp för enprocentsmålet tillsammans, och Kristdemokraterna gör det fortfarande men har fått vika sig i regeringssamarbetet.

Därför är det svårt att förstå hur Kristdemokraterna nu kan stå bakom en politik där Sverige helt lämnar några av världens fattigaste länder, inte minst i Afrika: Tanzania, Liberia, Mali, Moçambique, Burkina Faso, Sydsudan och Zimbabwe. Sverige stänger också ambassader i Liberia och Zimbabwe, liksom i Bolivia.

Jag skulle vilja fråga Gudrun Brunegård hur Kristdemokraterna ser på att Sverige nu de facto överger många länder bilateralt. Även om man är kvar i regionala strategier blir det en oerhört mycket mindre klick smör att bre på mackan än tidigare. Hur ser Kristdemokraterna på att Sverige vänder de allra fattigaste länderna i världen ryggen, inte minst länder i det subsahariska Afrika?