Fru talman! Tyvärr riskerar ju många av de värden som ledamoten Brunegård räknade upp – stöd till kvinnors rättigheter, demokrati, mänskliga rättigheter och andra bra saker – att gå förlorade när nu regeringen överger några av världens absolut fattigaste länder. Detta gör man också utan någon som helst analys av vad det får för konsekvenser för några av världens mest utsatta människor.

Det blir extra allvarligt mot bakgrund av de kraftiga nedskärningarna i det amerikanska biståndet, vilka medför att miljontals människor i de absolut fattigaste länderna riskerar att dö.

Tidigare aviserade regeringen att biståndet till länder som Afghanistan, Sydsudan, Mali, Kambodja och Burkina Faso skulle fasas ut. Nu ska ytterligare fem av världens fattigaste länder överges: Tanzania, Zimbabwe, Moçambique, Liberia och Bolivia.

Att överge de här länderna går emot målet för biståndet, som tydligt säger att bistånd ska användas för att bekämpa fattigdom och gå till de mest utsatta. Kritiken mot utfasningen är också omfattande från en rad olika biståndsorganisationer, vars viktiga arbete nu riskerar att gå om intet. Det gäller till exempel Diakonias verksamhet i Zimbabwe, som arbetar med att stärka lokal demokrati ur ett jämställdhetsperspektiv, liksom RFSU:s verksamhet i Liberia för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, som nu riskerar att falla samman. Också stödet till småbönder i Tanzania och Moçambique riskerar att gå förlorat.

Detta är bara några av alla framgångsrika projekt som nu är i farozonen.

Hur kan Kristdemokraterna försvara att Sverige överger några av de absolut fattigaste och mest utsatta länderna och på det sättet också riskerar att rulla tillbaka flera viktiga biståndsprojekt?