Fru talman! Av alla dåliga debattekniker tycker jag att whataboutism är den allra slöaste. Den är inte sjyst.

Till saken: Det är klart att alla länder ska ta emot sina medborgare. Det finns ingen åsiktsskillnad om det. Det nya är inte att ställa krav på Somalia för att de ska få del av biståndspengar. Vi har alltid ställt krav på alla länder att pengarna ska användas på rätt sätt. De ska inte gå till korruption, och de ska ge tydliga, mätbara resultat. De ska hållas borta från korrupta institutioner och i stället gå via andra organisationer. Det här har vi gjort i alla tider, även när det gäller Somalia.

Det nya är att Sverige har vikt sig för Somalias krav: Om vi ska ta emot våra utvisningsdömda medborgare vill vi ha cash. Och regeringen har naivt och blåögt vikt sig för detta och sagt: Här. Var så god! Nu har de fått sina pengar och har slutat ta emot sina utvisningsdömda medborgare. Man kan fråga sig vad planen nu är. Hur mycket mer pengar ska till för att de ska göra något som är ett folkrättsligt åtagande?

Avslutningsvis vill jag säga något om debatten. Jag anklagar inte Katarina Tolgfors specifikt, men allmänt i debatten om Somaliaaffären låter det som att alla som utvisas till Somalia är hemska brottslingar som har begått fruktansvärda brott. Så är det inte. Det finns brottslingar bland dessa, men det finns också vanliga människor som har sökt asyl i Sverige men som har funnits inte ha tillräcklig anknytning hit. De förtjänar inte att utmålas som brottslingar och farliga typer.