Fru talman! Jag tycker att Stenkvist är inne på en oerhört väsentlig fråga, för det här är inte enkelt. Låt oss göra det alldeles klart att det på universiteten och högskolorna inte ska vara någon lekstuga alls. Det ska vara en fullständigt seriös och resultatinriktad verksamhet.

Erfarenheten visar att de universitet som är de allra bästa i hela världen också är de universitet som har mest frihet. Det är där universitetsledningarna får chansen att driva strategiska områden – om det nu är kvantdatorer eller life science-forskning.

När de har chansen att själva agera strategiskt kan de locka de bästa forskarna att få vara i friare miljöer där man fritt får pröva tankar snarare än att politiker som Robert Stenkvist eller Anders Ådahl står och bestämmer att forskare nu ska jobba med just det här och att vi nu satsar pengar på det här. Det är helt enkelt så att det med den här friheten man ger lärosätena blir som minst lekstuga.

Jag håller fullständigt med Stenkvist om att vi politiker måste se till, för alla våra skattebetalares skull, att den frihet vi i så fall ger ska mötas av en lika stor dos ansvar. Det är faktiskt inte särskilt enkelt att göra det. Vi står till svars inför skattebetalarna. Jag håller fullständigt med Stenkvist om det.

Det blir en stor uppgift att hitta en modell där den frihet som man ger lärosätena möts upp av ett lika stort ansvar och att det blir någon form av uppföljning där detta verkligen händer. Jag kan säga helt frankt att det inte är någon enkel uppgift, men om vi klarar den kommer Sveriges forskningsresultat att skjuta i höjden, och det är det vi vill åstadkomma.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 16 december.)