Fru talman! Att vara lärare är varje lands viktigaste jobb. Det politiska ledarskapet på nationell nivå behöver riktas in på att ge förskollärare, grundskollärare, ämneslärare, rektorer, högskolornas och universitetens adjunkter och lektorer – faktiskt alla som jobbar i det svenska utbildningsväsendet och inom högre utbildning – riktigt bra förutsättningar här och nu. Det behöver man visa en tydlig vilja till i en budgetdebatt. Då handlar det oftast om att lägga pengar på bordet.

Jag har hittills hört mycket om vad som skulle kunna hända och vad man vill ska hända i en framtid men mindre om vilka förutsättningar man är beredd att ge hela utbildningssektorn här och nu. Det är ju nästa års budget vi pratar om.

Miljöpartiet vill se en skola som sätter elevernas lärande först, där elevernas inflytande är starkt och där deras rätt att uttrycka sin åsikt respekteras. Vi vill se en skola med mer resurser till fler lärare och mindre klasser där skickliga lärare får tillräckligt tid för sina elever. Vi vill inte ha dåligt genomtänkta förslag från hårt styrda utredningar som ännu inte har lett någonvart. Utredningarna växer på hög, och regeringens lagförslag dröjer. Samtidigt växer oron för vart svensk skola är på väg hos elever, föräldrar och dem som jobbar i skolan.

Jag tycker att vi ska ha med oss att mycket i svensk skola är bra. Svensk forskning är också bra. När jag träffar elevrörelsen och studentrörelsen känner jag enbart hopp inför framtiden. Men vi behöver fortfarande se till att ge dem som jobbar med utbildning bättre förutsättningar. Vi vill nämligen mer med skolan än det vi ser i dag. Skolan ska vara en plats där barn växer upp till trygga unga vuxna som är väl förberedda för livet här och nu och det liv de sedan ska ta sig an. Skolan ska vara en plats man vill vara på, en plats att längta till.

Estland ses av många som en förebild på grund av sina goda resultat i Pisa. Estlands utbildningsminister Kristina Kallas deltog på Skolriksdagen i våras med ett anförande som genomsyrades av förtroende för lärarna. I en intervju i samband med detta sa hon till DN: ”Mycket handlar om att låta lärarna bestämma i klassrummet.” – alltså lärarna, inte politikerna.

Hon sa också: ”Jag märker på dina frågor att ni är väldigt kritiska till ert skolsystem. Glöm inte att ni placerar er bland tio i topp i Europa och har bland världens bästa skolsystem.”

Det här behöver vi också prata om i debatten.

I höstas var utbildningsutskottet på studiebesök i Estland och träffade Kallas på en lunch. Hon fick då frågan om det i Estland är möjligt att ta ut vinst från offentligt finansierade skolor. Hon skakade på huvudet, liksom alla hennes medarbetare: Nej nej nej, så gör vi inte här, sa de.

Vi gjorde också besök på skolor och universitet. Förtroendet för lärare och forskare var tydligt, särskilt i deras satsningar på digitalisering och AI, det så kallade AI-språnget.

Fredrik Malm raljerade i vårt replikskifte nyss ganska kraftigt över Sveriges tidigare digitaliseringsstrategi. Det är rätt uppenbart att han inte känner till innehållet särskilt väl. Nu står vi utan både digitaliseringsstrategi och AI-strategi för skolväsendet eftersom Liberalerna inte förmår annat än att utesluta skolväsendet från det strategiska AI-arbete som pågår i alla andra samhällssektorer.

Jag förstår inte att man avhänder sig den strategiska styrningen och lämnar skolhuvudmännen i sticket i en så samhällsomvälvande utveckling som den vi just nu står mitt i. De andra nordiska och baltiska länderna springer ifrån oss, och Sverige står kvar på startlinjen.

Jag tycker att det är bra att regeringen i budgeten lägger pengar på det vi i Miljöpartiet kallar likvärdighetsbidraget, som den rödgröna regeringen införde och som nuvarande regering behåller och satsar på. Precis som tidigare år lägger regeringen dock mindre än Miljöpartiet. När det nu är mandatperiodens fjärde år förstår vi att skolorna har fått betydligt mindre pengar än vad de hade behövt och vad de hade kunnat få med en annorlunda prioritering. Det är klart att mer pengar under de här åren hade gjort skillnad.

Vi lägger 1,5 miljarder mer än regeringen för att staten ska fortsätta att rikta resurser för att öka likvärdigheten i skolan. För oss är det viktigt att bidraget har kvar sitt fokus på likvärdighet trots att regeringen för några år sedan strök det ordet ur anslagets titel, som från början var Statligt stöd för stärkt likvärdighet och kunskapsutveckling.

Vi gör också satsningar i budgeten på förskolan för att minska barngrupperna och öka likvärdigheten, på komvux, på fritis, på stärkt elevhälsa och på fler behöriga lärare. Det här är en del, men inte allt, av det som svensk skola behöver.

Vi vill att staten ska ta ett större ansvar för skolans finansiering genom införandet av ett sektorsbidrag. Kommuner runt om i landet ska inte behöva vara experter på att söka olika små statsbidrag eller fundera på om de har rätt till dem, utan de ska få de pengar de behöver på ett enkelt sätt. Som det är nu finns det faktiskt kommuner som inte har resurser nog att ha koll på alla olika små statsbidrag som finns.

Vi behöver också ett förbud mot vinstuttag i skolan, fru talman. Friskolor har en mindre andel behöriga lärare, lägre löner, större klasser, betygsinflation och sämre resultat för eleverna när de går vidare till högre studier och arbetsliv. Det skapar ojämlikhet, och pengar som borde gå till undervisning, lärare och elever försvinner i stället som vinst till aktieägare. Varje skattekrona ska gå till eleverna, lärarna och undervisningen, inte till skärgårdstomter, våffelstugor eller jaktslott. Det är nämligen så marknadsskolan ser ut i praktiken.

Vi står redo att ändra på detta. En stor del av Sveriges befolkning står redo att ändra på det. Vi väntar på Liberalernas totalrenovering, men det verkar bara bli lite mäklarfix.

Det är inte magi svensk skola behöver för att kunskapsresultaten ska öka. Den behöver bättre arbetsmiljö för medarbetare och elever. Skolan ska bli en arbetsplats som fler drömmer om att arbeta på, och lärare ska få vara lärare. Det handlar om att göra de investeringar som krävs, och jag ser inte att regeringen har varit beredd att prioritera det under de senaste åren eller är beredd att göra det under nästa år. Det hjälper inte att Liberalerna har skolan som första, andra och tredje prioritet när inte hela regeringen har det. Man kan välja att satsa mer på utbildning, som vi i Miljöpartiet – och faktiskt hela oppositionen – gör.

Fru talman! Jag ska i det här anförandet även helt kort beröra Miljöpartiets budget vad gäller högre utbildning och forskning. Vid en snabb blick på anslagstabellerna är skillnaderna rätt tydliga: Det är huvudsakligen Miljöpartiet som ger lärosätena mer pengar både till utbildning på grundnivå och avancerad nivå och till forskarutbildning och forskning.

Under flera decennier har lärosätenas budgetar osthyvlats genom det så kallade produktivitetsavdraget. En konsekvens är att svenska lärosäten ligger närmare botten när man jämför undervisningstid med andra länder i Europa. Det vi vill med högre utbildning är att studenterna ska träffa skickliga lärare och forskare under sin utbildningstid.

Här vill jag också understryka vikten av studentkårernas uppgifter på lärosätena och ifrågasätta varför regeringen sänker deras anslag. Det gör inte vi. Studentkårerna har ett lagstadgat uppdrag som är viktigt för kvaliteten i högre utbildning och som är underfinansierat.

Fru talman! Miljöpartiet deltar inte i beslutet om statsbudgeten av det enkla skälet att vi i vår fullt ut finansierade budget lägger drygt 3,3 miljarder mer på utbildning och forskning än vad regeringen gör. Jag hänvisar därför till mitt särskilda yttrande. Vi prioriterar förskola, skola, högre utbildning och forskning i högre grad än vad regeringen gör.

(Applåder)