Fru talman! Det finns väldigt mycket som är fantastiskt i den svenska skolan. Ibland kan man faktiskt tycka att svensk skola är betydligt bättre än samhällsdebatten ger sken av.

Svenska elever ligger över OECD-snittet i både matte och NO-ämnen. Om man bara skulle räkna elever med svenska som modersmål skulle Sverige vara bland de högst presterande länderna utanför Östasien. Vill man leta efter enskilda ljusa exempel är det väldigt lätt att prata om alla de lärare som varje dag hjälper elever att förstå världen, som tar sig tid att förklara en ekvation en gång till, som utmanar de elever som har lätt att lära och lyfter de elever som har tappat tron på sin egen förmåga.

Varje dag sker insatser i den svenska skolan över hela Sverige som blir avgörande för en enskild människa och formar framtiden för tusentals barn, men de får sällan rubriker. Det handlar om den skolpersonal som skapar en skola där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter – en skola att längta till.

Men även om svensk skola är bättre än sitt rykte finns det brister som behöver hanteras och lösas. Som politiker och lagstiftare är det vår uppgift att göra det. Ska man prata om skolans utmaningar behöver man prata om ungas psykiska ohälsa.

Det finns en hel del forskning som visar att psykisk ohälsa och skolmisslyckande hänger ihop. Orsak och verkan går ofta åt båda hållen. Psykisk ohälsa leder till skolmisslyckanden, och skolmisslyckanden leder till psykisk ohälsa.

En stor undersökning förra året visade att 15 procent av Sveriges skolelever, motsvarande 110 000 barn, uppger att de mår dåligt just nu. Eleverna uppger själva att deras psykiska hälsa påverkar deras skolresultat. Det är ju inte särskilt svårt att förstå. Sömnsvårigheter, ångest och hög frånvaro ger naturligtvis utslag i kunskaperna och i betygen.

Här skulle jag vilja säga att man behöver skilja på olika former av psykisk ohälsa och kunna tala om detta med fler nyanser. Vissa former av psykisk ohälsa kräver professionell vård och behandling, men mycket kan faktiskt lindras med rätt stöd och förståelse.

Vi behöver öka kunskaperna om den psykiska ohälsan bland alla, skulle jag vilja säga, men inte minst hos våra barn och unga för att just skapa förståelse och motverka och förebygga. I skolan har vi möjlighet att skicka med barnen kunskap om psykisk hälsa som de kan ha nytta av hela livet, även om det inte kommer på provet.

Därför är vi kristdemokrater övertygade om att det är dags att sätta psykisk hälsa på schemat. Det ska tydligt in i läroplanen som ett obligatoriskt moment i ett antal timmar på både mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet. Det handlar om att eleverna får lära sig sätta ord på sina känslor, förstå varför man kan känna oro eller ångest och hur det kan hanteras. De får lära sig att hantera konflikter och kriser och att förstå att den där stressen som de kan känna inför ett prov inte är farlig. Och de får lära sig vad som påverkar den psykiska hälsan, inklusive både skärmtid och sociala medier.

I många länder har man detta på schemat sedan länge, och det finns stöd i forskning för att det fungerar. Barn mår bättre, och den psykiska ohälsan minskar. Det gör att möjligheterna att klara skolan ökar. Världshälsoorganisationen, WHO, rekommenderar det till och med. Det är dags att det kommer på plats också i Sverige.

Fru talman! Elevhälsan är en annan viktig grej när det kommer till skolans arbete mot den psykiska ohälsan. Men tillgången till elevhälsan varierar rätt stort mellan olika skolor. Det behöver bli bättre och mer jämlikt.

Kristdemokraternas politik syftar till att rikta statsbidrag mot elevhälsan och att införa en elevhälsogaranti så att varje elev ska få rätt att komma i kontakt med elevhälsan inom rimlig tid. Vi vill också se rutinmässiga samtal med kurator. Precis som alla elever i dag har hälsokontroller hos skolsköterskan borde de också kunna ha det hos en skolkurator, så att man bättre kan upptäcka och förebygga psykisk ohälsa i ett tidigt skede.

Fru talman! Jag skulle också vilja lyfta fram en särskild form av psykisk ohälsa, en funktionsnedsättning som gör barn och unga extra sårbara för allt som stör och bryter rutiner, nämligen adhd. Vi har en prognos som säger att med dagens utveckling kommer 15 procent av alla pojkar i en nära framtid att ha en adhd-diagnos. Det finns många förklaringar till detta: ökad kunskap i samhället och hos professionen men också möjlig diagnosglidning. Men det finns också en del andra förklaringar som lyfts fram. En är att skolan har drivit på detta. Utan att det egentligen finns något stöd för det kräver skolan ofta en diagnos för att ge barnen den hjälp som de behöver. En annan förklaring är att kunskapsmålen har varit flummiga och orealistiska.

Men skolan har också fått det svårare att hantera de här eleverna. I en enkät sa nästan alla lärare att elevernas uthållighet har försämrats på ett oroväckande sätt bara de senaste åren. Lärarna menar att den starkast bidragande orsaken till det är alla snabba kickar som eleverna är vana att få i den digitala världen.

Som en lärare skriver: ”I dag konkurrerar svensk skola med sociala medier, och vi förlorar kampen.” En annan skriver: ”Majoriteten av eleverna har ett koncentrationsspann på 2–3 minuter.”

Flera problem som vi ser runt omkring oss som skapar svårigheter för eleverna i skolan börjar och slutar med skärmen. Det som barn och unga behöver för att kunna må bra – som sömn, rörelse, rekreation och relationer – får stryka på foten. I stället sitter de där fastklistrade timme efter timme med skärmen i handen, med det ändlösa skrollandet rakt ut i meningslösheten.

Det går att koppla psykisk ohälsa, bristande koncentrationsförmåga och sämre kunskapsresultat till just skärmarna. Dagens elever har i princip all världens underhållning inom armlängds avstånd, och bara en av fem gör sina läxor utan digital distraktion.

En utmaning för skolan i dagens skärmsamhälle är att få barnen att lyfta blicken och lära sig grunderna. Skolan måste vara en kraft som står upp i kampen mot Tiktokhjärnan och dess krav på snabba kickar och underhållning. Skolan måste ha fokus på att lära eleverna att räkna, skriva och orka läsa längre texter utan snabba kickar och utan genvägar – lite tråkigt tragglande, helt enkelt.

Därför ser regeringen nu till att alla elever från förskoleklass till årskurs 9 får en mobilfri skolgång. Mobilförbudet ska också gälla på både raster och fritis. Varje morgon kommer alla skolor i hela landet att samla in elevernas mobiler och ha dem i förvar under dagen.

Under lång tid har det i skolan rått en digitaliseringsiver, där allt digitalt i modernitetens namn, helt oavsett innehåll, har ansetts vara bra. Den tiden är förbi. Den digitala övertron i skolan har nått vägs ände. Nu ska skolan tillbaka till grunderna.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)