Fru talman! Låt mig börja där det förra replikskiftet avslutades, med digital undervisning. Också jag tror att det behövs framför allt i glesbygdsskolor. Vi ser ett stort problem, inte minst i dag när vi ser hur glesbygdsskolor ofta är de som får stryka på foten först, läggas ned och liknande.

Det är vi väldigt bekymrade över i Sverigedemokraterna. Vi har också våra egna förslag för att stödja glesbygdsskolorna som vi hoppas ska kunna bli verklighet under nästa mandatperiod.

När det gäller detaljstyrning och liknande är det lite svårt om professionen ska bestämma. Någonstans har vi ett problem med likvärdigheten i svensk skola. Jag hör till ett parti som vill ha ett statligt huvudmannaskap. Då handlar det ganska mycket om att man ska ge direktiv om hur saker ska se ut.

Sedan är det klart att inom de ramarna kan man göra saker olika. Men i viss utsträckning måste det ibland vara så att det för att få likvärdighet krävs en viss typ av likriktning.

Det är viktigt att man i viss utsträckning detaljstyr vissa saker. Det gäller exempelvis om vi ser ett problem generellt på skolorna med att kunna läsa. Där är ljudinlärning ett viktigt redskap. Vetenskapen är också överens om att det är ett viktigt sätt. Man har drivit detta i läroplansdiskussionerna.

Varför ska man då inte ha det överallt? Varför skulle en kommun någonstans kunna säga ”Det tycker vi inte riktigt om, utan vi gör någonting annat”? Sedan kanske man inte får något resultat, och då är vi kvar i olikvärdigheten igen.

Min fråga till Niels Paarup-Petersen är: Hur ser han på likvärdigheten som ett problem i detta sammanhang?