Fru talman! Nu har jag blivit skolad igen i att jag borde prata långsammare. Det är inte första gången, och det lär inte bli sista gången, men jag ska försöka ta till mig detta så att vi kanske kan se till att folk förstår vad jag säger. Det ansvaret ligger på mig.

Eftersom vi i Centerpartiet satsar mer på skolan än regeringen kan vi inte säga så mycket om det här, men vi har ett särskilt yttrande som jag hänvisar till, fru talman.

Det är ju så – och jag är jätteglad för att fler partier har börjat se detta – att runt 20 000 elever varje år missar att klara grundskolan. Det är först och främst i utanförskapsområden och i glesbygd. Det är jättetydligt.

Vi vet det här, och vi har generellt sett inte agerat på det tidigare. Vi från Centerpartiet har pratat om det ett bra tag nu. Vi har gjort särskilda program kopplat till det, och fler och fler partier tar upp det. Jag är glad för det, för detta är svensk skolas absolut största problem och kanske det svenska samhällets absolut största problem.

Oavsett om man är mest intresserad av arbetsmarknad, integration, skolpolitik, finanspolitik eller vad det nu kan vara så är grunden till att vi har utmaningar och problem att eleverna inte klarar skolan, för när du inte klarar skolan är det ju klart att du inte kommer i jobb.

Arbetslösheten är mer än fem gånger högre för dem som inte klarar skolan och som inte har en gymnasieutbildning än för dem som har det. Detta är verkligheten, så om man vill lösa arbetslösheten i Sverige ska man få eleverna att klara skolan. Man ser också att kriminaliteten är många gånger högre bland dem som inte klarar skolan, så om man vill lösa kriminaliteten här i Sverige måste man se till att eleverna klarar skolan.

Vi ser såklart att skattebetalningarna generellt sett är mycket lägre bland dem som inte klarar skolan. Detta är en ekonomisk belastning för samhället, för de tar emot övriga bidrag med skatter etcetera. Vill man att staten ska få mer pengar ska man alltså satsa på att få eleverna att klara sig igenom skolan. Detta är verkligheten.

Vad gör vi då? Ja, vi gör mycket, men vad gör regeringen? Den gör inte så mycket. Det är den stora utmaningen. Det har i dagsläget i praktiken inte kommit någonting från regeringen under hela mandatperioden som gör skillnad på kort sikt.

Jo, det kommer en tioårig grundskola – det är sant. År 2033 kanske de första eleverna kommer ut med det nya betygssystemet om Skolverket lär sig att bygga it-system, vilket jag är otroligt skeptisk till.

När det gäller den tioåriga grundskolan kommer de att komma ut ännu längre fram – är det 2038 eller någonting sådant de kommer ut? Det är så långa ledtider på den typen av insatser, och så lång tid kan vi inte vänta. Det är därför vi är väldigt tydliga med att vi behöver satsa på skolan nu. Vi behöver satsa på saker som faktiskt kan göra skillnad nu – också. Det betyder inte att man inte ska göra de långsiktiga grejerna. Det vill jag vara tydlig med.

Vissa saker regeringen gör är bra, men de hjälper inte på kort sikt. Vi pratar om att ytterligare 100 000 eller 200 000 elever lämnar skolan utan att ha en väg in på arbetsmarknaden eller mot att få ett yrke, och då är alla andra problem vi har i samhället olösta. Det hjälper inte. Man kan spärra in ännu en generation, men det kan inte vara det bästa svar vi har som samhälle.

Vad är det då vi behöver satsa på? Jo, vi behöver till exempel ha sektorsbidrag i stället för riktade statsbidrag, för de riktade statsbidragen går inte dit där pengarna behövs som mest. Den statistiken är jättetydlig.

Man kan fråga Skolverket, Skolinspektionen eller SCB vilka det är som tar del av pengarna. Det är de skolor som redan har det bäst och lättast och de kommuner som har det bäst och lättast som får den största delen av pengarna. Många av statsbidragen utnyttjas inte ens fullt ut, så gör ett sektorsbidrag som säkrar att pengarna går hela vägen ut dit där de behövs mest!

Vi satsar 3,3 miljarder kronor mer än regeringen. Men om regeringen bara orkade ändra sina riktade statsbidrag till sektorsbidrag skulle det göra mycket för att få ut mer pengar till skolorna där de behövs som mest – och de behöver såklart gå till de skolor som behöver pengarna som mest.

Fru talman! Det betyder att man behöver rikta pengarna till utanförskapsskolor och till glesbygd, som Centerpartiet gör. Men det gör man inte i dagsläget, och det betyder att glesbygdsskolornas och utanförskapsskolornas dåliga resultat fortsätter.

Vi behöver ge pengar till behöriga lärare så att de faktiskt kommer ut i skolorna, så att det blir fler behöriga lärare och så att de får betalt för att ha de svåraste uppgifterna. Vi behöver faktiskt se till att de huvudmän som inte anställer behöriga lärare också får mindre pengar. Då skulle alla förstå att man ska anställa de behöriga lärarna, för det är de som ger bäst resultat.

Oavsett om man tittar på stöket eller skolresultaten så är det behöriga lärare som är effektivt för att förbättra situationen. Ändå satsas inte en krona på det här från regeringens sida. I stället vill man få ut tusen färre behöriga lärare varje år. Det kommer inte att göra situationen bättre.

Jag hoppas att många av de reformer regeringen gör och som vi röstar för kan göra skillnad på lång sikt, få tillbaka många till läraryrket, öka attraktiviteten etcetera. Men i dagsläget är inte situationen sådan. Så länge man inte satsar på lärarna och ger dem mer i lön kommer det inte att hända, och regeringen har inte satsat på skolan. Jag vet att man gärna vill prata om en historisk satsning. Det är bara för att man räknar utifrån de redan etablerade sänkningar som man själv har genomfört. Det är inte riktiga satsningar. Om man jämför hur mycket pengar det var 2025 med hur mycket det blir 2026 ser man att regeringen har satsat mer på återvandringsbidraget än på skolan. Det räcker inte.

Det sades tidigare från Liberalernas sida att vi är emot reglerad arbetstid. Det är faktiskt inte sant. Jag tycker att det är synd att det kommer osanningar i talarstolen. Vi har sagt ja till det. Det ska jag vara otroligt tydlig med.

Det talades även om skeva incitament kopplade till fristående skolor. Ja, det finns skeva incitament. Det är därför vi föreslår att man inte ska få lika mycket betalt om man inte anställer behöriga lärare. Medan regeringen pratar om skeva incitament gör vi någonting åt dem. Man ska få betalt efter ansvar. Om man etablerar skolor där det är som svårast får man mer betalt. Anställer man behöriga lärare får man mer betalt.

Regeringen, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna ger lika mycket pengar till varenda skola oavsett om de levererar eller inte och oavsett om de tar ansvar eller inte. Det borde alla partier ändra på. Vissa saker tar tid – det sa även Liberalerna i ett tidigare replikskifte – men vissa saker kan man också göra nu, nämligen styra pengarna. Man kan ändra den skeva incitamentsstrukturen i svensk skola med hjälp av budgeten. Det går att göra i vårändringsbudgeten om ni vill. Det är inte i morgon, men det är till våren i stället för 2038. Det är stor skillnad. Det här kan vi alltså lösa tillsammans om ni vill.

Allt handlar dock inte om strukturerna. Det handlar även om vad barnen lär sig i skolan. Vi ser att många som inte klarar sig finns i glesbygden. De behöver behöriga lärare. Vår satsning skulle göra jättestor skillnad. Vi vill betala 5 000 kronor extra för varenda behörig lärare som kommer dit. Regeringen har inget svar. Vi vill att samma sak ska gälla för utanförskapsskolorna.

Det handlar också om språket. Det har många partier förstått och kommit med olika typer av förslag om. Vi vill satsa på intensivsvenska för de elever som behöver det, för den som lär sig svenska kommer snabbare genom skolan. Det gäller till exempel de nyanlända som kommer hit som barn och inte har lärt sig svenska. De har svårare att lära sig matte. Dåliga mattekunskaper är den största orsaken till att elever inte blir godkända.

Vi vill öppna för att skolor kan lära ut matte på andra språk under tiden barnet lär sig svenska, i den mån det finns förutsättningar. Det är inte ett krav på alla skolor, för det går inte för alla att leverera. Men det ska finnas en möjlighet att göra det. Det skulle kunna göra skillnad till exempel i städer som Malmö där man har stora utanförskapsområden.

Jag uppskattar att flera har varit inne på ett ökat fokus på att låta lärarna göra jobbet, men i verkligheten detaljstyr vi skolan i extrem utsträckning. Den här regeringen har gjort det mer än någon annan. Regeringen vill rent av att vi i riksdagens kammare ska besluta om undervisningsmetoder. Om vetenskapen kommer fram till nya undervisningsmetoder skulle riksdagen i så fall behöva ta ett nytt beslut innan lärare kan börja använda andra metoder. Det håller inte.

Vi är helt överens om att Fonomix är en bra metod, men vetenskap och vad som är rätt vetenskap ska verkligen inte beslutas i kammaren. Det ska bestämmas av professionen och forskningen. Det ska inte stå i läroplanerna. Det ska stå att det åligger professionen hur det ska göras.

Vi är helt överens om vad som är bra. Men det är inte vi i kammaren som ska besluta den typen av saker. Det måste vara professionens sak. Annars underminerar vi professionen ännu mer än vi redan gjort.

I dagsläget definieras skolpolitiken av Tidöpartierna tillsammans. Hittills har väldigt lite landat på riksdagens bord. Flera av de reformer som utlovas i Tidöavtalet vet vi redan nu inte blir av. Vi får höra att de kommer att bli av under våren, men i dagsläget är det färre som har blivit av än vi har fått veta inte ska bli av. Ett exempel är gemensamt skolval, som sades vara en av de avgörande sakerna för att rensa upp i friskolesystemet. Man skulle se till att det blir friare val av skola än i dag. Ett gemensamt antagningssystem där alla söker på lika villkor skulle öka valfriheten i Sverige. Men just det förslaget är borta. I stället ska vissa skolor få lov att behålla sina privilegier att välja ut elever. Det är inte rimligt.

I dagsläget är det så att inget annat område inom Tidö har så många punkter som har stoppats som skolan. Alla förslag som handlar om att få ordning i friskolesystemet har konstigt nog stoppats, men inga andra.

Det är nog dags för regeringen att leverera på Tidöavtalet, åtminstone på den här punkten, och börja betala efter ansvarstagande. Då kan vi faktiskt få ordning. Låt oss få en skolpolitik som inte bara är till för de större städerna utan fokuserar på de 20 000 eleverna och var de går. Då kan vi faktiskt göra svensk skola väldigt mycket bättre tillsammans.