Fru talman! Låt oss börja i den här ändan: Hur hamnar man i ett läge där man ansöker om ett spårbyte? Väldigt många personer som har kommit till Sverige kom från länder med en väldigt låg beviljandegrad. Man sökte asyl, och vi vet hur långa asylprocesserna var. Svenska staten bekostade även det juridiska ombudet.

Man visste redan i förväg att man skulle få avslag. Man överklagade till så många instanser man kunde, och sedan fick man rådet från en advokat att ansöka om ett spårbyte. Då sätter man grus i maskineriet igen, och man förlänger tiden man får vara kvar i Sverige.

De är från länder som Mongoliet, Iran, Uzbekistan och Georgien. Jag har många landsmän från Armenien som inte kommer att tycka om att få höra det här, men så är det. Om man kommer från de här länderna kan man i princip komma till Sverige som politisk flykting eller ha flytt på grund av sin sexuella läggning. I princip allt annat får man avslag på.

Det är det här som är problemet: att Myndighetssverige och främst politiken inte har satt ned foten i tid. Det gör vi nu.

När det gäller spårbyte handlar det i grunden om att man skulle ha kommit till Sverige som arbetskraftsinvandrare och inte som asylsökande som därefter byter skäl till att få stanna i Sverige.

Nu gör vi det tydligt. Om du vill komma till Sverige kan du söka som arbetskraftsinvandrare, och då ska du uppfylla dessa krav. Söker du asyl har vi en helt annan kravlista som man måste uppfylla.