Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Vi har alltså en arbetsskadeförsäkring som är så komplicerad att inte ens Försäkringskassan själv klarar av att tillämpa den korrekt. Trots det läggs hela ansvaret på individen – på den som redan är skadad, sjuk eller utsliten.

Försäkringskassans egna system pratar inte med varandra. En person som anmäler en ny inkomst i ett SGI-ärende får inte automatiskt den uppgiften uppdaterad i sitt livränteärende. Det betyder att Försäkringskassan har rätt uppgifter på plats, men de når inte fram. Sedan kommer återkravet. Det är då inte medborgaren som har gjort fel, utan det borde vara systemet som vi adresserar här.

Detta gäller inte bara enstaka fall. 68 procent av alla felaktigt utbetalda livräntor beror på att Försäkringskassan har gjort fel; det slår både intern granskning och domstolar fast gång på gång. Men det är ändå individen som får ta hela smällen, och smällen kan vara brutal. Vi har hört om återkrav på 280 000 kronor för att lönen har höjts med 10 kronor i timmen. Vi har hört om 2 500 ärenden som ligger på hög – återkraven tickar på i tysthet i flera år, och när brevet till slut kommer har skulden vuxit till en halv miljon.

Fru talman! Man blir inte frisk av att göras fattig.

Vi måste också prata om livräntans indexering. Livräntan är tänkt att täcka inkomstförlusten, men när indexeringen halkar efter löneutvecklingen blir skillnaden mindre – inte för att arbetsförmågan har ökat utan för att systemet räknar fel. När livräntan försvinner på papperet, trots att inkomstförlusten är kvar, kommer återkravet – ofta på hela beloppet.

Statsrådet säger att det är individens ansvar att rapportera in nya uppgifter, men vad är statens ansvar när den offentliga sektorn brister, när systemen inte är samordnade och när myndigheten själv står för felen?

Vad är regeringens plan för att komma till rätta med dessa uppenbara systemfel i arbetsskadeförsäkringen?