Fru talman! Åhörare! Jag står fast vid att det finns ett starkt underlag som pekar på att det finns väldigt allvarliga problem inom detta område. Jag tycker att det är mitt ansvar som minister att agera på dessa problem.

Vi har ett underlag från Migrationsverket, Försäkringskassan och Delmi, och vi har även rapporten Olle, som jag tog upp tidigare. Det här utgör väldigt allvarlig kritik och inga småfel i marginalen. Underlaget pekar på att det finns ett missbruk av arbetstillstånd och ett utnyttjande av människor inom personlig assistans. Det pekar på kopplingar till organiserad brottslighet och våldsbejakande extremism. Att människor utnyttjas systematiskt för assistansbedrägerier är väldigt allvarligt. Det tror jag att vi kan vara ense om.

Det hör inte hemma på svensk arbetsmarknad. Ytterst handlar det om både förtroendet för migrationssystemet och skattebetalarnas pengar. Skattebetalarna – poliser, lärare och sjuksköterskor – ska veta att deras skattepengar, som de har arbetat ihop, går till rätt saker. Pengarna ska gå till personlig assistans och till brukarna, inte hamna i händerna på kriminella. Därför gör vi denna förändring. Det här är också en slutsats som flera myndigheter har pekat på: Vi bör gå i denna riktning.

Sedan är det naturligtvis helt avgörande och väldigt viktigt att det finns duktiga, engagerade och motiverade medarbetare som kan ta dessa viktiga jobb; det är Nils Seye Larsen och jag helt ense om. Jag tror att sådana finns. Jag har inga planer på att förlora valet nästa år. Men jag är alldeles övertygad om att det inom gruppen 500 000 arbetslösa personer i Sverige i dag finns väldigt många som skulle vara alldeles utmärkta personliga assistenter. Varför skulle de inte vara det? Vi måste ha höga förväntningar på människor och tro på att de kan ta dessa jobb.

Nils Seye Larsen är orolig för att de inte vill flytta till Umeå. Varför skulle de inte vilja flytta till Umeå? Det är väl inget fel på Umeå? Eller att bo i Norrland? Här kanske vi tycker lite olika.

Alla människor vill ha sitt drömjobb direkt, men det är ganska få som får sitt drömjobb. Jag är stark anhängare av arbetslinjen och tycker att det alltid ska löna sig att arbeta. Vi ska alltid ställa krav på människor att ta de jobb som finns. Man kanske inte får sitt drömjobb direkt, men man måste börja någonstans. Jag tycker att man också kan kräva av människor att de ska flytta och inte leva på bidrag. Man ska ta de jobb som finns på arbetsmarknaden, och sedan får man jobba sig uppåt.

Men vad händer i ett samhälle där det inte lönar sig att arbeta, när det är bättre att leva på bidrag och bo kvar där man bor än att ta ett jobb? Vad händer då med Sverige? Vad händer med de resurser vi egentligen borde kunna lägga på vård, skola, omsorg, rättsväsen eller viktiga välfärdsverksamheter som personlig assistans om de i stället ska gå till bidrag till människor som inte vill jobba?

För mig som moderat är detta en jätteviktig värdering. Grunden i ett gott samhälle är att se till att det alltid lönar sig att arbeta och att vi ställer krav på människor att ta de jobb som finns.

I årets budgetproposition lägger vi en halv miljard kronor på olika yrkesutbildningar på gymnasial nivå för vuxna, yrkeshögskolan och arbetsmarknadsutbildningar inom vårdområdet. Det gör vi för att ge fler människor möjlighet att utbilda sig till att ta de jobb som faktiskt finns.