Fru talman! Jag vill börja med att tacka ministern för svaret. Som brukare finns det få saker som upprör mig mer än när välfärden missbrukas. Välfärdskriminalitet slår inte bara mot skattebetalare och system. Det slår mot oss som är beroende av att stödet fungerar varje dag. Personlig assistans är tyvärr inte förskonad från kriminalitet. Vi måste agera kraftfullt tillsammans för att bekämpa den.

Det är också fullständigt oacceptabelt när människor exploateras och utnyttjas på den svenska arbetsmarknaden. Jag har själv hjälpt personer som arbetat inom restaurangbranschen i desperata situationer när de varit fast i arbetsgivares händer, blivit utpressade på lönen och tvingats arbeta dygnet runt under fullständigt vidriga förhållanden. Vi kan aldrig acceptera att sådant sker i Sverige och att det finns arbetsgivare som utan någon som helst skam i kroppen bedriver vad som inte kan betraktas som annat än rent slaveri.

Fru talman! Tyvärr kvarstår flera problem efter ministerns svar. För det första framhåller ministern att Migrationsverkets och Arbetsförmedlingens analys varit begränsad till två yrken och att personlig assistans därför inte har kunnat ingå i bedömningen. Det var en för liten andel som man kunde titta på. Men då uppstår självklart frågan på vilket faktiskt underlag regeringens slutsats vilar. Varför ska just personliga assistenter uteslutas? Att ett yrke inte kan analyseras är inte ett bevis för att det ska omfattas av restriktioner. Regeringens slutsats riskerar att framstå som politiskt motiverad snarare än empiriskt grundad.

När ministern hänvisar till rapporten Olle och Delegationen mot arbetslivskriminalitet är det viktigt att hålla fast vid vad de faktiskt visar. Ingen bestrider att det finns problem i assistansbranschen. Men problemen gäller framför allt oseriösa assistansbolag, inte enskilda brukare eller personliga assistenter som söker arbetstillstånd.

Mycket har hänt sedan rapporten Olle presenterades. När det gäller just arbetstillstånd inom personlig assistans har det skett stora förbättringar. Migrationsverkets granskning, krav och kontroll av både utförare och brukare ligger i dag på en helt annan nivå än tidigare. Det är något jag själv fått bevittna och tycker är bra.

Jag vill också vara tydlig med att stora delar av assistansbranschen fungerar väl, med seriösa arbetsgivare och noggranna kontroller. Den bilden nyanseras inte i regeringens förslag, trots att den är avgörande för att förstå helheten.

Ministern svarade inte på min centrala fråga om hur bristen på personliga assistenter ska lösas. Att säga att arbetskraftsinvandring inte är lösningen är inte detsamma som att presentera en lösning. Utbildningsinsatser är inte något nytt; de har funnits i många år i hela landet. Möjligheten att utbilda sig inom vård och omsorg finns redan, men det har inte löst bristen.

Bristen är akut nu, i synnerhet i vissa yrken och regioner. Den drabbar både brukare och arbetsgivare varje dag. Redan i dag larmar kommuner och assistansanordnare om hur svårt det är att tillsätta arbetspassen. Att samtidigt stänga dörren för personer som vill arbeta som assistenter utan att presentera ett alternativ riskerar bara att förvärra den redan allvarliga situationen. Därför måste vi ställa oss frågan varför regeringen stänger dörren för de få personer som det rör sig om och som fyller ett yrke där bristen är akut. Hur löser vi bristen på arbetskraft inom vård- och omsorgsyrken, till exempel personlig assistans?