Fru talman! Jag tackar de ledamöter som har lyft denna viktiga fråga och statsrådet som är här och besvarar de frågor som ställs.

Fru talman! Jag vill ta tillbaka kammaren till den tid då pandemin slog till – inte till rubrikerna och presskonferenserna, utan till min arbetsplats: ett LSS-boende i Horred i Sjuhärad.

Från den ena dagen till den andra ställde vi om. Vårt uppdrag ändrades inte; vi skulle fortfarande skapa goda levnadsvillkor. Men vi fick ett uppdrag till: att skydda människor från ett virus som vi knappt visste någonting om. Det fanns ingen tid att tänka efter – vi bara ”gjorde”. Vi spritade händerna tills huden sprack. Med immande glasögon och svetten rinnande under plastförklädena försökte vi hålla fokus. Vi skulle skydda oss själva och de människor vi fanns där för. Vi slogs mot viruset och kämpade för att få tag på skyddsutrustning. Vi lärde oss nya rutiner fortare än vi hann reflektera över dem.

Men det svåraste var inte skyddsutrustningen. Det svåraste var det som hände när dörrarna stängdes för anhöriga. När de boende inte längre kunde träffa sina familjer blev vi den enda kontakten med omvärlden. Vi log med ögonen, eftersom resten av ansiktet var dolt av plast. Vi höll händer genom prasslande plasthandskar, torkade tårar och försökte ge trygghet när allt omkring oss var otryggt. Vi försökte skapa normalitet när ingenting var normalt. Kort sagt: Vi gjorde det som krävdes för dem som behövde oss som mest, för så gör man. Man lämnar inte människor i sticket. Man gör sitt jobb även när det brinner i knutarna. Jag vill vara tydlig: Om det skulle krävas ställer vi upp igen.

Under pandemin hyllades vi. Vi fick applåder och kallades för hjältar. Det värmde. Men applåder försvinner snabbt, och applåder betalar inte räkningar. Nu när applåderna har tystnat står vi kvar i samma verklighet som tidigare – underbemannade, lågavlönade och med en klasslagstiftning som slår hårt ekonomiskt just mot dem som alltid måste vara på plats. En modern arbetsmarknad kan inte bygga på att vissa grupper straffas ekonomiskt när de blir sjuka medan andra kan logga in från soffan. Därför hör karensavdraget inte hemma i ett modernt Sverige. Det är dags att ta bort det.