Fru talman! Vad skulle resultatet bli om Sverige faktiskt tillsatte en parlamentarisk utredning för äldreomsorgen och därefter gjorde det som behövs?

Undersköterskan Therése skulle inte längre behöva stå där, med full blåsa, och fundera på när hon får nästa toalettpaus medan hon stressar mellan brukare i hemtjänsten. Hon skulle kunna andas. Om Roger, 79 år, absolut inte vill duscha på onsdagsmorgonen kan han göra det på eftermiddagen, eller på torsdagen, för både han och Therése vet ju att det är hon som kommer tillbaka då.

Tänk hur Rogers dotter Anneli skulle känna då – att hennes pappa själv får bestämma över sin dag igen. Han slipper stress, och hon slipper kliva in och ta ansvar för hans hygien mitt i sin lärarroll. Hon kan lägga fokus på sina elever och sitt liv, inte på att vända upp och ned på sin kalender för att rädda tryggheten för sin pappa, därför att minutstyrningen, detta avhumaniserande system där varje sekund räknas men aldrig människan, är avskaffat.

Vårdbiträdet Sandra skulle inte längre starta sitt arbetspass klockan 7 och sluta 21.30 efter att ha tillbringat fyra fem obetalda timmar i en busskur mitt i ingenstans eller i ett personalrum. Hon skulle kunna vara hemma när barnen vaknar och när de ska sova, därför att delade turer – dessa fullständigt orimliga arbetspass – är avskaffade.

Undersköterskan Fatima skulle jobba en 33-timmars arbetsvecka på en heltidstjänst, med bibehållen lön. Hon får tid med sin familj, tid för återhämtning och tid för livet. Hon har fler kollegor omkring sig, inte färre. Hon har färre långtidssjukskrivna kollegor och färre samvetskval för att hon tvingas välja mellan att svara på ett larm om misstänkt stroke eller ge insulin i tid. Hon är mindre stressad och gladare, och framför allt känner Fatima att hon räcker till, därför att arbetstidsförkortning och högre bemanning har blivit verklighet.

Agneta, som väntar på besök, mår också bättre. När Fatima kommer frågar hon alltid hur Agneta mår, och det finns tid att lyssna på svaret. Fatima vet exakt var Agnetas mediciner står och vilken kaffekopp hon föredrar. Agneta slipper upprepa sig gång på gång för nya ansikten. Kontinuiteten gör att hon vågar slappna av och känna sig trygg i sitt eget hem. Det finns tid för både vård och omsorg men också för att bläddra i fotoalbumet och prata om barnbarnen som hon är så stolt över.

Och så har vi vårdbiträdet Abdi. Han hör till dem som länge haft en av Sveriges lägsta medianlöner – 23 600 kronor i månaden – men när äldreboendet där han jobbar återtas i kommunal regi förändras allt. Hans lön höjs, och han behöver inte längre välja mellan en tandläkartid och vinterkläder åt barnen. Pengarna räcker till båda sakerna och lite mer därtill. Abdi får också en tillsvidareanställning. Han börjar tänka framåt – kanske ska han vidareutbilda sig till undersköterska. Chefen uppmuntrar honom, och utbildningen kan dessutom göras på arbetstid. Plötsligt känns det inte bara som en dröm utan som att en dörr faktiskt står på glänt – en väg vidare, en utveckling som är hans.

Fru talman! Det är detta jag önskar för våra äldre, för deras anhöriga och för arbetare som bär hela välfärden på sina axlar. Och jag tror faktiskt att regeringen också önskar det. Därför måste jag ställa frågan igen: Kan äldreminister Anna Tenje tänka sig att tillsätta en parlamentarisk utredning så att hela Sveriges riksdag tillsammans kan utreda och åtgärda hela äldreomsorgen?