Fru talman! Arbetslivskriminaliteten är ett gift som tyvärr har spridit sig i det svenska samhället. Den innebär att människor exploateras och far mycket illa. Den är ett resultat av jakten på större vinster, och den riktar in sig på människor i svagare ställning. Arbetslivskriminaliteten är något som samhället måste bekämpa, och det med kraft.

Mycket har gjorts för att bekämpa arbetslivskriminaliteten, och det är bra. De arbetslivskriminalitetscenter som den tidigare, socialdemokratiska regeringen inrättade, och som den här regeringen har fortsatt att bygga ut, är viktiga för att stärka det myndighetsgemensamma arbetet. Det kommer dock signaler om att uppdraget är otydligt, att ledarskap saknas och att mer måste göras för att myndigheterna ska samverka bättre.

Detta är oerhört viktigt. Det arbete som har inletts får inte gå till spillo; det vore ett svek mot alla de människor som varje dag exploateras och far illa.

Fru talman! Det råder enighet i den här kammaren om att arbetslivskriminalitet måste bekämpas, men tyvärr verkar vi inte alltid vara helt överens om hur. Det är till exempel beklagligt att regeringen väljer att dra in på de pengar som arbetsmarknadens parter har kunnat söka för att bekämpa arbetslivskriminalitet. Det är ofta, om inte alltid, parterna – och inte minst fackförbunden – som vet på vilka arbetsplatser villkor ignoreras och människor utnyttjas. Att inte dra nytta av den kraften är ett misstag.

Delegationen mot arbetslivskriminalitet har kommit med en rad förslag. Det är angeläget att regeringen går vidare med dessa, för arbetslivskriminalitet är som sagt ett gift. Arbetslivskriminaliteten är ett resultat av oseriösa bolags och oseriösa arbetsgivares tilltagande jakt på allt större vinster.

Det är pengar som driver arbetslivskriminaliteten. Hänsynslösa människor exploaterar människor i sin jakt på mer pengar.

Fru talman! Tanken var kanske en gång god – åtminstone lät den god. Avregleringar och den fria marknaden skulle skapa mer välstånd för människor. Det har den säkert gjort också, men det är för några få.

I spåren av den här högst medvetna inriktningen har arbetslivskriminaliteten brett ut sig. För att kunna gå till botten med problemet måste vi våga erkänna vad som är grundorsaken. Grundorsaken är en i det närmaste fundamentalistisk övertro på diverse avregleringar och den fria marknadens förträfflighet.

Nu står vi här med resultatet. En kraftsamling måste ske, men för att bota sjukdomen måste vi också våga prata om just grundorsaken. Det är viktigt att vi inte lägger skulden på fel ställe – att vi inte lägger skulden på exempelvis den polske arbetare som jag läste om i Sydsvenskan häromdagen. Han hittades kraftigt nedkyld, vandrande längs med väg E65 vid Ystad. Han hade fått sitt pass beslagtaget av sin chef efter fem månaders svartarbete. Han hade inte fått lön. De sista nätterna innan han hittades av en polispatrull hade han dessutom fått sova ute. Han var en del av ett stort nätverk av svartbyggen som avslöjades efter detta.

Fru talman! Det här är givetvis bara ett exempel på en brottslighet som har brett ut sig och fortsätter att breda ut sig i det svenska samhället. Ibland tar den sådana här former. Ibland tar den formen av en ung tjej på sitt första jobb som inte får sin lön eller formen av en ung kille som skadar sig på jobbet, blir invalidiserad och lämnas till sitt eget ekonomiska öde. Detta är i grunden ett resultat av den hänsynslösa och brutala jakten på mer vinst och mer pengar. Det är helt oacceptabelt.

Arbetslivskriminaliteten skadar människor och är ett hot mot alla de seriösa arbetsgivare som vill göra rätt och som vill sköta sig. Den är också ett hot mot alla arbetare som vill ha sjysta löner och drägliga villkor.

Arbetslivskriminaliteten driver ned villkoren och leder till lönedumpning för alla arbetare på hela den svenska arbetsmarknaden. Den hotar hela vår arbetsmarknadsmodell – den svenska modell som vi är så stolta över.

Vi måste göra allt vi kan och använda alla till buds stående medel för att bekämpa arbetslivskriminaliteten. Vi kan inte vara nöjda med läget så som det är. Det är i alla fall inte vi socialdemokrater.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag säga några korta ord om Arbetsdomstolen.

Det saknas cirka 3 miljoner kronor för att Arbetsdomstolen ska kunna undvika kraftiga nedskärningar i sin verksamhet. Arbetsdomstolen är en fundamental del i den svenska modellen, som vi som sagt brukar vara så snabba med att försvara och som vi brukar vara stolta över i den här kammaren. Arbetsdomstolen måste helt enkelt finansieras.

Statsrådet har visserligen lämnat kammaren, men min uppmaning till regeringen och de partier som stöder regeringen är en och endast en: Lös detta, och lös det nu!

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 16 december.)