Fru talman! Tack, arbetsmarknadsministern, för att du är här och för att vi kan debattera en sen kväll strax före jul!

Jag ska börja med att rapportera från ett rundabordssamtal med Sveriges Kvinnoorganisationer som vi har varit med på i dag. Vi diskuterade den – ministern nämnde det själv – katastrofala statistiken kring utrikes föddas etablering på arbetsmarknaden. Det gäller framför allt kvinnor, vars arbetslöshetssiffra är runt 40 procent. Det är en katastrof utan dess like eller en besvikelse utan dess like.

Sveriges Kvinnoorganisationer har gjort en rapport. Jag rekommenderar ministern att läsa den. Den kom i dag, tror jag. Den är fantastiskt bra, noggrann och strukturerad. Där konstaterar man, vilket vi naturligtvis vet, att arbetsmarknadspolitiken är fragmenterad. Den är svårnavigerad för människor som inte är födda och uppvuxna i Sverige – den är svår för oss också. Och det är konstaterat sedan tidigare av Kommissionen för jämställda livsinkomster – den kom med ett betänkande för några år sedan, min bibel – att både arbetsmarknadspolitiken och migrationspolitiken missgynnar kvinnor, både rent ekonomiskt och strukturellt.

Jag nämnde i mitt anförande att det krav på 90 procent när det gäller försörjningsplikten som man inför gör det nästintill omöjligt för kvinnor, som i mångt och mycket är anhöriginvandrare, att så småningom få ett jobb. Nu ska man inte behålla den tudelade arbetsmarknaden i Sverige, men hur det än är kommer de kvinnodominerade yrkena i dag knappast upp i de lönenivåerna. Och vi vet att kvinnor redan i dag i högre grad är anhöriginvandrare.

Min fråga är: Kan arbetsmarknadsministern säga någonting om hur pratet och tankarna går när det gäller att komma till rätta med den enorma ovisshet som vi ser och de enorma arbetslöshetstalen för utrikes födda kvinnor?