Fru talman! Det blev underhållande här på kvällskvisten. Tack så jättemycket, arbetsmarknadsminister Johan Britz, för ditt anförande!

Det blir så tydligt att jag aldrig riktigt vet hur min relation till liberaler ska vara. Å ena sidan finns det mycket i Liberalernas historia och i vår socialistiska historia som är lika, det vill säga att vi alltid värnar människor som har det svårast. Vi har alltid varit överens om till exempel LSS och all skyddslagstiftning och rättviselagstiftning.

Å andra sidan vet man inte riktigt var det tippar över till att människor i hög grad får skylla sig själva för att de inte har det bra. Jag vet aldrig var den gränsen går.

Man pratar om hur man vill bekämpa ålderism och struntar samtidigt i hög grad i de personer som nu är 55 och 60 plus, som är de som nu blir fattigast i och med den snabba avtrappningen och det sänkta aktivitetsstödet. Jag får inte ihop detta.

Arbetsmarknadsministern pratar om föräldrar som vinkar iväg sina barn och sedan själva inte går till jobbet. Det finns dessutom jättemånga barn som aldrig ser sina föräldrar därför att föräldrarna inte gör annat än springer mellan två och ibland tre jobb. Vi har en arbetsmarknad som är helt galen. Vi har en visstidsproblematik och hela plattformsekonomin som gör att människor jagar runt på timanställningar och ändå inte kan försörja sig. Men regeringen vill inte reglera och rätta till detta så att alla ska kunna få ett tryggt arbete.

Kan Johan Britz tänka sig att reda ut för mig hur jag ska navigera här?