Fru talman! Sverige befinner sig i ett läge med historiskt hög arbetslöshet och en arbetsmarknadspolitik som inte fungerar som den ska. Regeringens misslyckande är kostsamt för individen, näringslivet och samhället. Det märks i varje kommun som saknar arbetsförmedlare. Det märks i långa telefonköer till Arbetsförmedlingen där arbetssökande inte når fram. Det märks hos alla dem som försöker ta sig in på arbetsmarknaden men hindras av brister i systemet.

Grunden för en fungerande arbetsmarknadspolitik är att myndigheten som ska ge stöd faktiskt går att nå. Det gör den inte i dag. Arbetsförmedlingens lokala närvaro har nedmonterats. När den lokala närvaron försvinner, försvinner också de nödvändiga resurser som krävs för att kunna ge rätt stöd i tid.

År 2019 hade Arbetsförmedlingen bemannade kontor i cirka 170 kommuner. I dag finns Arbetsförmedlingen bara i 81 kommuner. Ytterligare 81 kommuner saknar närvaro och samarbetslösningar helt. Antalet arbetsförmedlare har minskat med 31 procent. Det är en extremt oroande utveckling, för samtidigt som det här sker har Sverige EU:s tredje högsta arbetslöshet.

Resultatet ser vi tydligt. Människor kommer inte fram på telefon. De bollas mellan handläggare. Deras ärenden tappar fart. Arbetslösheten förlängs. Jag har mött arbetssökande som förlorat månader enbart på grund av bristande handläggning, inte bristande vilja. Det är ineffektivt och respektlöst mot den enskilda människan. För varje vecka som går utan besked tappar människor både motivation och framtidstro. Arbetsgivare som söker kompetens får också vänta längre än nödvändigt.

Fru talman! Regeringens misslyckande måste rättas till. När Tidöregeringen skär ned bygger Miljöpartiet upp. Medborgarna måste kunna lita på att samhället finns där när det behövs. Det är så samhällskontraktet skyddas. Miljöpartiet tillför därför 300 miljoner till Arbetsförmedlingens förvaltningsanslag. Syftet är att återupprätta en lokal närvaro som faktiskt fungerar och att människor ska kunna möta handläggare som har god kunskap om den lokala och regionala arbetsmarknaden. I praktiken handlar det om kortare väntetider, fler fysiska möten och snabbare insatser. Vi vill också på sikt ge myndigheten större flexibilitet och frihet att använda medlen där de verkligen behövs. Det är inte acceptabelt att Arbetsförmedlingen återbetalar pengar de har fått när Sverige har massarbetslöshet.

Men det räcker inte bara med en tillgänglig myndighet. Även de arbetsmarknadspolitiska verktygen måste vara tillräckliga för att människor ska kunna ta sig vidare. Det är de inte i dag. Regeringen förklarar de låga volymerna i arbetsmarknadsutbildningarna med att Arbetsförmedlingen skickar tillbaka pengar och att arbetslösa inte kan tillgodogöra sig utbildningarna. Det är ett märkligt resonemang. Regeringen väljer att peka på individen när det är dess styrning som brister. Om människor inte kan ta del av en utbildning ska man stärka de förberedande insatserna, inte dra ned på utbildningarna.

I dag har vi över en halv miljon arbetslösa, men antalet personer som får arbetsmarknadsutbildning ligger på en historiskt låg nivå. En central orsak är regeringens styrning. Arbetsförmedlingen ska öka anvisningarna till Rusta och matcha samtidigt som man ska öka anvisningarna till utbildning. I praktiken står dessa mål emot varandra, och utbildningarna kommer senare i bedömningskedjan. Det här är inte ett resultat av enskilda handläggares beslut utan av den politik som Tidöregeringen bedriver. Att regeringen dessutom enbart lägger runt 30 miljoner på riktade arbetsmarknadsutbildningar i ett läge med massarbetslöshet är helt otillräckligt.

Regeringen har samma mönster i andra delar av politiken. Kritik riktas nedåt, aldrig mot den egna styrningen: Det beror på den arbetslöses ovilja. Det är parternas fel. Det är på grund av de höga bidragen. Ett tydligt exempel är etableringsjobben. På två år har endast 87 personer anställts. Jag vill hävda att det inte är parternas fel utan att det är regeringen som återigen har misslyckats. Arbetsförmedlingen saknar tydliga uppdrag att anvisa arbetssökande till etableringsjobb. I dagens massarbetslöshet är det anmärkningsvärt, eftersom etableringsjobben hade kunnat ge tiotusentals människor arbete.

Ett ytterligare misslyckande framträder i hur Tidöregeringen har utformat a-kassan. När människor blir arbetslösa måste trygghetssystemen fungera. Den branta nedtrappningen i den nya a-kassan gör det motsatta. Den tar bort den trygghet som behövs för att kunna söka arbete under rimliga förutsättningar. Regeringens branta nedtrappning av ersättningen efter 100 dagar skapar en stor ekonomisk osäkerhet för människor i ett läge där arbetslösheten redan är hög och matchningen svag.

Miljöpartiet väljer en annan väg. Vi halverar nedtrappningen från 10 till 5 procent och tillför 300 miljoner kronor för detta. Det skapar en mer stabil omställning för dem som söker arbete och minskar risken för att människor tvingas acceptera felmatchade, kortsiktiga anställningar.

Fru talman! När Tidöpartierna slöt sitt avtal fanns inga arbetsmarknadsfrågor med över huvud taget. Det är uppseendeväckande, eftersom arbetsmarknadspolitiken är en av statens mest centrala uppgifter. Resultatet har vi nu sett efter mer än tre år med deras politik: ett stort misslyckande från regeringen och en massarbetslöshet som är EU:s tredje högsta. Sverigedemokraterna, som är det största partiet i Tidöregeringens underlag, har till och med krävt att arbetsmarknadsfrågorna ska tas från Liberalerna. Det säger allt om hur svag Tidöregeringens arbetsmarknadspolitik är och hur omfattande misslyckandet har blivit.

Sverige förtjänar en bättre arbetsmarknadspolitik som ger människor möjlighet att komma vidare i livet, en politik som är aktiv och närvarande och ser till att alla som kan har ett jobb att gå till.

Fru talman! Eftersom vår budget överskrider de ramar riksdagen har fastställt deltar jag inte i beslutet, men vi har lämnat ett särskilt yttrande.

(Applåder)