Fru talman! Jag skulle kunna upprepa det jag svarade i förra anförandet. Vi pratade ju fattigdom, och jag har gett min bild: Människor som kommer in i arbete går från fattigdom till något annat som innebär inte bara samhällsgemenskap utan också ett värde av ekonomiskt slag. Det är den arbetslinje vi kör.

Med det vi nu inför – aktivitetskrav för att söka relevanta arbeten och ett bidragstak så att det alltid ska löna sig att arbeta – är vår strategi att försöka få in människor i samhällsgemenskap och jobb.

Man skulle kunna sammanfatta Miljöpartiets arbetslinje så här: Staten utbildar, staten anställer, staten bestämmer och skatterna på riktiga jobb ska höjas. Moderaternas och regeringens arbetslinje är: Företag växer, människor arbetar och välfärden stärks via det.

Här har vi olika uppfattningar. Jag tror inte att vi kommer längre i resonemanget. Jag har varit tydlig med hur vi ser på detta och vad som är riktig fattigdom. Vi gör allt för att människor nu ska komma in i utbildning och bli en del av samhället. Redan nu ser vi positiva tendenser. Mycket styrs dock även av inflationen, som regeringen har jobbat väldigt hårt med att få ned.

Jag tror inte att vi hade haft den här bilden om vi hade haft en socialdemokratisk regering där Miljöpartiet hade ingått. Jag vet att vi inte hade haft det. Då höjer man skatterna. Då skapar man inte incitament för att människor ska komma ut i jobb. Då fortsätter man med bidragslinjen.

Det är slut med det nu. Det är arbetslinjen som gäller. Varje människa måste också få individuellt stöd via Arbetsförmedlingen. Alla är värda en plats i gemenskapen. Vi tror på alla.