Fru talman! Det här är mandatperiodens sista budgetdebatt, så det passar ganska bra att summera Ebba Buschs och Tidöpartiernas energipolitik.

Allt skulle lösas med ny kärnkraft, fick vi veta när Ebba Busch med buller och bång lämnade den energiöverenskommelse som skulle ge Sverige långsiktiga och stabila spelregler till nytta för inte minst industrin. Löftena duggade tätt i valrörelsen. Vi påbörjar bygget av ny kärnkraft inom 100 dagar, sa Elisabeth Svantesson. Det ska byggas utan statliga stöd, sa Ulf Kristersson. Tio nya reaktorer ska vi ha, sa Romina Pourmokhtari. Åtminstone ska ett första spadtag tas före mandatperiodens slut, sa Ebba Busch inte minst – för att sedan en eller två månader senare hävda att hon aldrig sagt det. Men det finns ju inspelat.

Snart har hela mandatperioden gått. Tidsplanen för ny kärnkraft har spruckit totalt. I princip inget har hänt, annat än att Vattenfall har landat i ett teknikval. Man har fortfarande inte valt leverantör och talar om ett investeringsbeslut tidigast 2029. Dessutom har regeringens ambitioner om två stora reaktorer till 2035 krympt till en tummetott. Vattenfall överväger nu en liten SMR-reaktor som eventuellt kan vara klar tidigast 2035. Lägg till det att aktuella kärnkraftsprojekt inom EU har blivit minst tio år försenade och att ingen av de leverantörer som Vattenfall har dialog med hittills har byggt en enda reaktor.

Det mesta talar för att Sverige som tidigast kan få eventuell ny kärnkraft först efter 2045, det vill säga efter att vi ska ha uppnått alla våra klimatmål. Sanningen är att den här regeringens kärnkraftsplaner har varit totalt orealistiska. De har ingenting med klimatomställningen att göra, förutom att de möjligen bromsar den.

Vi kan konstatera att det vi behöver bygga ut är det som kan leverera mer el i närtid till låg kostnad: förnybar energi och grön baskraft. Ebba Busch har ibland talat om att regeringen välkomnar alla kraftslag, men ingenting kunde vara mindre sant. I stället har vi kunnat se hur Tidöpartierna fullkomligt raserat utbyggnaden av förnybar energi.

Fru talman! När de tre förlorarpartierna bildade Tidöregeringen och tog över hade den rödgröna regeringen fått upp utbyggnadstakten rejält. Vi låg då på över 3 gigawatt per år i kraftutbyggnad. Nu ser vi att utbyggnadstakten rasar. Hela klimatomställningen och industrins gröna omställning kollapsar under den här regeringens politik. Utbyggnadstakten rasade med 50 procent förra året. Enligt prognosen rasar den med totalt 75 procent i år. Kanske blir det än värre nästa år.

Hur hamnade vi här? Anledningen är att Tidöpartierna motarbetar den förnybara energin och saknar en fungerande energi- och klimatpolitik. Man saknar mål i närtid för mer energi och mer effekt. Sådana mål skulle kunna sikta på 2030 och 2035. Tidöpartierna stoppar genom vetot större delen av all vindkraft som skulle kunna komma före 2030. Mellan 70 och 100 procent säger man nej till, från Liberalerna till SD, medan Miljöpartiet är det parti som säger mest ja till vindkraft ute i kommunerna.

Vi har drivit på för ersättning till kommuner och närboende i över tio år, så det är glädjande att andra partier äntligen har ändrat sig. Men vad är det som tar så fruktansvärt lång tid? Kommunerna väntar på sina pengar, och det har nu gått över ett och ett halvt år sedan det aviserades att kommunerna skulle få sina pengar. Det har utlovats att det ska ske före årsskiftet; dagarna kan räknas ned. Sedan kvarstår det faktum att många kommunala politiker redan har lovat sina väljare att säga nej till vindkraft, inte minst på grund av den häxjakt som Tidöpartierna drev mot vindkraften under valrörelsen.

Samtidigt försämras förutsättningarna för solkraft genom att den tidigare 60-öringen för överskottsel har dragits bort, vilket straffbeskattar hushåll som har investerat i solenergi. Regeringen har dessutom sänkt det gröna avdraget mitt under en lågkonjunktur, något som sannolikt har ökat arbetslösheten.

Regeringen har lagt en död hand över all havsbaserad vindkraft, inte minst i Östersjön, i stället för att ge försvaret i uppdrag att samordna med energiintresset. Det är dessutom är en avgörande del av totalförsvaret att vara självförsörjande på energi.

Regeringen har gett avslag på 83 procent av alla ansökningar om havsbaserad vindkraft som den har fattat beslut om. Dessutom ligger det en stor hög som den inte har fattat beslut om. Under förra mandatperioden var 100 procent av de beslut som fattades positiva.

Nu ligger det som sagt flera stora havsvindsprojekt på regeringens bord. Vissa har legat där sedan 2023, trots att länsstyrelsen har sagt ja och försvaret inte har några invändningar.

Bara två av projekten, som ligger i Bottenhavet, skulle leverera motsvarande två hela kärnkraftverk och skulle kunna vara på plats inom tio år till hälften av kostnaden.

I realiteten har man också stoppat utbyggnaden av tillståndsgivna havsparker som Kriegers flak genom att stoppa Svenska kraftnäts utbyggnad av elkablar till havs.

En ytterligare vindkraftpark hade kunnat pressa elpriserna rejält i hela SE4 och Skåne och därmed jämna ut elprisskillnaderna som vi ser i landet.

Ett annat smart sätt att pressa elpriserna är energieffektivisering. Det är det naturligtvis för den som genomför åtgärden men även för andra. En energieffektivisering på totalen på 10 procent beräknas pressa ned elpriserna med 50 procent och har också miljön som vinnare.

Vad har då hänt? De tidigare stöden för energieffektivisering har avskaffats både för flerbostadshus och för företag. Regeringen bedömer i sin egen energiplan att man inte ens når EU:s lågt satta energieffektiviseringsmål till 2030.

En lyckad politik för energieffektivitet skulle kunna frigöra 25 terawatttimmar till 2030, motsvarande drygt två stora kärnkraftverk. Men även här misslyckas Tidöpartierna.

I stället har elnätsavgifterna skenat utan att utbyggnadstakten när det gäller elnätet egentligen har ökat nämnvärt. Det beror på dålig styrning från regeringen. Ansvarig myndighet har länge påtalat att elnätsregleringen behöver förbättras.

Fru talman! Som om inte detta vore nog står Sverige just nu utan effektreserv i vinter. Det är en backup som behövs i kritiska lägen. Det har man misslyckats med att upphandla. Det är ett riktigt haveri av regeringen.

Fru talman! Fossilfrihet och elektrifiering har såväl Ebba Busch som Ulf Kristersson och Romina Pourmokhtari talat väldigt mycket om. Men hur ser det ut i verkligheten?

En bra tumregel är att se till vad människor gör snarare än till vad de säger. Jag gick in på Energimyndighetens statistik för energianvändning och kunde då finna att den energikälla som har ökat allra mest är fossil energi.

Den årliga användningen har ökat med 15 terawattimmar 2022–2024. Det kan såklart korrelera med att regeringen totalt har lagt 57 miljarder på att subventionera fossila bränslen i stället för att stötta elektrifieringen.

Detta sker i ett läge när Europa lägger mer pengar på att köpa fossila bränslen av Putin än på att stötta Ukraina. Genom att driva upp fossilenergianvändningen undergräver vi vår egen säkerhet.

Både elektrifieringen av transportsektorn och industrin har kraftigt bromsat in. Jag skulle vilja påstå att just elektrifieringen är regeringens största misslyckande.

Fru talman! Vi behöver en ny inriktning i energipolitiken. Vi behöver en regering som tar Sveriges och Europas säkerhet på allvar genom att öka produktionen av inhemska hållbara bränslen och el.

Vi behöver en regering som tar industripolitiken på allvar och stöttar industrin genom långsiktighet och stabilitet, utan ett regeringsunderlag som hånskrattar när viktiga svenska industriprojekt går i konkurs.

Vi behöver en regering som tar klimathotet på allvar och erbjuder hållbara alternativ till en låg kostnad för både hushållen och industrin.

Också jag får önska alla en god jul!